Det var en gång en liten lärling som hette Pernilla. Hon var nio år och hade precis börjat som lärling hos stadens gamle trollkarl, Mäster Torvald, och det första han visade henne var trollboken.
Den låg på en pulpet mitt i verkstaden. Den var så stor att Pernilla hade kunnat ligga i den om den varit uppslagen. Den hade ett omslag av grönt läder, och den var så tung att pulpeten hade böjt sig lite på mitten.
”Får jag läsa i den?” frågade hon.
”Du får gärna försöka”, sa Mäster Torvald.
Pernilla öppnade den. På första sidan fanns en trollformel, skriven med prydlig, brun skrift. Den var till för att få mjölk att bli smör. Under den stod ett namn och ett årtal: Mäster Ingolf, 1611.
Hon bläddrade. Nästa sida: en trollformel för att få bin att svärma hem. Mästarinnan Sissela, 1655.
Nästa sida: en formel för att hitta en borttappad ring i en höstack. Mäster Bendix, 1702.
Sedan kom en sida som var helt tom.
Hon bläddrade vidare. Tom. Tom. Tom. Hon bläddrade tills armarna blev trötta. Nästan hela boken var tom. Det var bara de första fjorton sidorna som det var skrivet på.
”Varför är den så stor”, frågade hon, ”när det nästan inte står något i den?”
Mäster Torvald satte sig på en pall. ”För att varje trollkarl bara skriver en formel i den”, sa han. ”Den allra bästa man själv har kommit på. Och man skriver den först när man är färdig som lärling.”
Pernilla tittade på sidan fjorton. Där stod en formel för att få ett skepp att hitta hamn i dimma. Mäster Torvald, 1972.
”Vad ska jag skriva?” frågade hon.
”Det vet jag inte”, sa Mäster Torvald. ”Det är ju det du ska ta reda på.”
Pernilla gick i lära i fem år. Hon lärde sig att tända ljus utan tändstickor. Hon lärde sig att få frön att gro på en natt. Hon lärde sig att prata med katter, men katterna svarade bara när de själva hade lust. Hon gjorde många misstag. En gång blev hennes hår grönt i tre veckor.
Och hela tiden tänkte hon på sidan femton.
Det skulle vara något stort, tyckte hon. En formel för att få stormar att lägga sig. En formel för att flytta berg. Men alla de stora sakerna stod redan där, eller så var de för farliga.
Så en kväll satt hon i verkstaden och skulle slå in en present till sin mamma. Hon hade en rulle tejp. Hon kunde inte hitta änden. Hon skrapade och skrapade med nageln hela vägen runt rullen. Ingen ände.
Hon lade ifrån sig den och suckade. Och sedan log hon.
Det tog henne tre veckor att få formeln att fungera. Den skulle sägas på ett särskilt sätt, mjukt, nästan som en viskning, och man skulle vrida rullen moturs samtidigt. Men när den väl fungerade, så fungerade den varje gång. Änden lyfte sig själv, som en liten, glad tunga.
Den dagen hon var färdig som lärling lade Mäster Torvald en penna bredvid den stora boken.
Pernilla skrev, med sin finaste handstil: Formel för att hitta änden på en tejprulle. Mästarinnan Pernilla.
Mäster Torvald läste den. Han var tyst länge.
”Den kommer att användas mer än alla de andra tillsammans”, sa han till slut.
Boken ligger fortfarande på pulpeten, du, med Pernillas formel på sidan femton. Nästa gång du inte hittar änden på en tejprulle kan du ju försöka viska till den. Men nu ska tejpen sova, och det ska du också. God natt.
