Det var en gång en liten mus som hette Mickel. Han bodde i ett hål under rötterna på en gammal ek, och han var väldigt duktig på att vara försiktig.
Varje morgon, innan han stack ut nosen, sa han samma lilla ramsa:
”Ingen katt i gräset. Ingen uggla i trädet. Ingen räv vid stenen. Då går jag.”
Och så gick han. Men aldrig längre än till hasselbusken och tillbaka igen. Det fanns nötter så det räckte vid hasselbusken. Och det fanns ingen anledning att gå längre, tyckte Mickel.
En morgon, när han satt och knaprade på den första nöten, hörde han ett ljud. Det kom från björnbärssnåret, en bra bit längre bort än hasselbusken.
Piiip. Piiip.
Det var inget glatt ljud.
Mickel lade ifrån sig nöten. Han tittade ut.
”Ingen katt i gräset”, viskade han. ”Ingen uggla i trädet. Ingen räv vid stenen.”
Han tog tre steg. Sedan stannade han.
”Men bakom stenen då?” sa han till sig själv. ”Och uppe i den andra grenen?”
Piiip, hördes det igen. Svagare nu.
Mickel andades djupt, ända ner i svansen. Sedan sprang han. Förbi hasselbusken. Förbi stenen. Över den öppna mossfläcken där han aldrig någonsin hade varit, och där himlen plötsligt var väldigt stor.
I björnbärssnåret satt en liten fågel. Hon var brun och grå och inte större än han själv, och runt ena benet hade hon fått ett långt, tunt snöre som någon hade tappat. Snöret satt fast i taggarna. Ju mer hon flaxade, desto hårdare satt det.
”Stopp”, sa Mickel. ”Sluta flaxa. Då drar det åt.”
Fågeln slutade. Hon darrade.
”Jag heter Mickel”, sa han. ”Jag har tänder.”
Det var nog inte det klokaste han kunde ha sagt. Fågeln tittade på honom med stora ögon.
”För snöret”, skyndade han sig att säga. ”Mina tänder är bra på snöre.”
Sedan började han gnaga. Krrsk, krrsk. Taggarna stack honom i öronen, och snöret smakade regn och jord. Krrsk, krrsk, krrsk. Ibland stannade han och lyssnade. Ingen katt. Ingen uggla. Ingen räv. Krrsk.
Snapp.
Snöret släppte. Fågeln hoppade ut ur snåret och skakade alla sina fjädrar på en gång, så att det lät som en liten regnskur.
”Jag heter Fia”, sa hon. ”Tack.”
Mickel upptäckte att han stod mitt på den öppna fläcken. Långt från sitt hål. Långt från hasselbusken. Och han hade inte alls kommit ihåg att vara rädd.
Nu kom han på det. Knäna började skaka.
”Jag vill gärna gå hem”, sa han.
”Då följer jag dig”, sa Fia. ”Jag flyger ovanför. Jag kan se långt.”
Så gick de hem tillsammans. Mickel på marken, Fia i luften. Och hela vägen sjöng Fia hans ramsa för honom, så att han inte behövde säga den själv:
”Ingen katt i gräset! Ingen uggla i trädet! Ingen räv vid stenen!”
Den kvällen satte sig Fia på en rot precis utanför Mickels hål. Hon sjöng en liten, låg sång som gick upp och ner som ett gungande löv.
Mickel låg i sin säng av torrt gräs och lyssnade. Ingen katt. Ingen uggla. Ingen räv. Bara en vän som sjöng.
Och så somnade han.
Ingen katt i gräset, ingen uggla i trädet, ingen räv vid stenen. Bara du, ditt täcke och en liten sång som vaggar dig till sömns. God natt.
