Det var en gång en liten människounge som hette Mowgli, och han växte upp hos vargarna i djungeln.
Det började en varm natt i Indien. Fader Varg och Moder Varg låg i sin håla i bergen med sina fyra små valpar, när en naken, brun liten pojke stod i hålans öppning. Han kunde nätt och jämnt gå. Han hade vaggat iväg från byn nere i dalen, och nu tittade han upp på Moder Varg och skrattade.
”Han är inte rädd”, sa Fader Varg förvånat.
Moder Varg lät pojken krypa in bland valparna. Han kröp in mot dem i den varma pälsen och somnade.
Men utanför hålan hördes ett djupt morrande. Det var tigern Shere Khan. Han var stor och randig och haltade på ena benet, och han hade följt pojkens spår från byn.
”Ge mig människoungen”, sa han och stack in huvudet i hålan. ”Han är min.”
Moder Varg reste sig. Hennes ögon lyste gröna i mörkret.
”Han är inte din”, sa hon. ”Han är min. Han ska heta Mowgli, grodan, för att han är så slät och naken. Och en dag ska han springa med flocken. Gå din väg!”
Hålan var för smal för en stor tiger. Shere Khan brummade och gick. Men han glömde det aldrig.
När en vargunge är stor nog att gå ska den visas upp för flocken vid Rådsklippan. Där satt Akela, den stora, grå ledarvargen. Mowgli satt bland de andra valparna och lekte med några småstenar som glänste i månskenet.
”Vem talar för människoungen?” frågade Akela. För det behövdes två som inte var hans föräldrar som talade för honom, innan han fick stanna i flocken.
Den stora, bruna björnen Baloo reste sig. Det var han som lärde vargungarna djungelns lagar. ”Jag talar för honom”, sa han. ”Jag ska nog lära honom det han behöver veta.”
Då kom en svart skugga glidande ner från träden. Det var pantern Bagheera. Hans päls var svart som natten, och hans röst var mjuk som vild honung.
”Jag talar också för honom”, sa Bagheera. ”Och jag lovar att ta hand om honom.”
Så fick Mowgli stanna.
Han växte upp i djungeln. Baloo lärde honom att prata med alla djur. Han lärde honom hur man säger ”Vi är av samma blod, du och jag” på fågelspråk och ormspråk och bispråk, så att alla i djungeln skulle bli hans vänner. Bagheera lärde honom att klättra och simma, och hur man går så tyst att inte ens en kvist knäcks. Mowgli kunde dra ut taggar ur vargarnas tassar med fingrarna, och han sov i hålan bland sina vargbröder.
Men Shere Khan smög runt i djungeln och viskade till de unga vargarna. ”Varför låter ni en människa springa med flocken? Han är inte en av er.”
En kväll kom Bagheera fram till Mowgli. ”Shere Khan vill dig illa”, sa han. ”Gå ner till byn. Hämta den röda blomman.”
Den röda blomman var djungelns namn på eld. Alla djuren var rädda för den.
Mowgli sprang ner till byn i mörkret. Han tittade in genom ett fönster och såg en kvinna som lade glödande kol i en liten lerkruka. När hon gick in tog han krukan och sprang tillbaka uppför berget.
Vid Rådsklippan satt flocken. Shere Khan satt mitt ibland dem och röt. ”Människoungen måste bort!”
Mowgli klev fram med krukan i handen. Han kastade ner en torr gren i den, och grenen flammade upp i röda och gula lågor. Vargarna drog sig bakåt. Shere Khan lade öronen bakåt.
”Jag är en del av den här flocken”, sa Mowgli. ”Och du, Shere Khan, ska gå din väg och aldrig komma tillbaka.”
Han svängde den brinnande grenen så att gnistorna flög. Shere Khan fräste och sprang in i djungeln med svedda morrhår och svansen mellan benen. Han kom aldrig mer till Rådsklippan.
Men Mowgli visste att han inte kunde bo i varghålan för alltid. Han var en människa. Han sa hej då till Akela och Baloo och Bagheera och till Moder Varg, och han lovade att komma tillbaka.
Nere i byn kom en kvinna ut ur sitt hus. Hon hette Messua. Hon tittade länge på Mowgli, på hans ögon och hans hår.
”Min pojke”, sa hon tyst. ”Min lilla pojke som vaggade ut i djungeln för så många år sedan.”
Hon tog med honom in och gav honom mjölk och bröd. Och den natten sov Mowgli i en riktig säng för första gången.
Men när det är fullmåne går han fortfarande upp i djungeln. Då springer han med vargarna och sover med huvudet på Baloos stora, mjuka mage, medan Bagheera ligger på en gren ovanför dem och håller vakt.
Vi är av samma blod, du och jag, säger Mowgli till alla djungelns djur i natt, du. Inne i byn står Messuas dörr på glänt, och uppe i bergen ligger fyra grå vargar tätt ihop och väntar på fullmånen. God natt.
