Det var en gång en lejonunge som hette Dumi, och han övade på att ryta varenda dag.
Han stod på en termitstack mitt på savannen i Kenya, satte tassarna ordentligt i marken, andades ända ner i magen och öppnade munnen så stort han kunde.
”Mjaa-uuh.”
Det lät inte som ett rytande. Det lät som en katt som hade blivit utelåst.
Det är helt normalt. Lejonungar kan inte ryta på riktigt förrän de är ungefär ett år gamla. Fram till dess kan de jama och morra och fräsa och ge ifrån sig små, hesa pip. Men Dumi var fem månader, och han tyckte att han hade väntat länge nog.
En dag, medan han stod och övade, hörde han ett ljud från andra sidan den torra flodbädden. Det var en trumpet. En liten, gäll, sned trumpet.
”Prrrääh.”
På andra sidan stod en elefantunge med öronen utslagna och snabeln rakt upp i luften. Hon var grå och rund och hade en hårtofs på huvudet som stod rakt upp. Hon såg ut som om hon också övade.
”Det lät inte mycket för världen”, ropade Dumi över till henne.
”Det gjorde inte ditt heller”, ropade elefantungen tillbaka.
De tittade på varandra. Dumi hade fått höra att han aldrig fick gå fram till elefanter. De var för stora, och elefantmammor tycker inte om lejon. Elefantungen hade fått höra samma sak om lejon. Så de blev stående, var och en på sin sida av flodbädden, med den torra, spruckna sanden emellan sig.
”Jag heter Pemba”, sa elefantungen.
”Dumi”, sa Dumi.
”Vi ser vem som låter högst”, sa Pemba.
Dumi var genast med på det. Han andades djupt. ”Mjaa-aauuh!”
Pemba sträckte på snabeln. ”Prrrääääh!”
”Mjaaauuuh!”
”PRRRÄÄÄÄH!”
De höll på tills de var alldeles hesa. En flock pärlhöns flydde kacklande ur en buske. En giraff långt borta vände på huvudet och tittade förundrat på dem. Men ingen av dem vann. Om man ska vara ärlig lät de båda mest som något som hade gått sönder.
Sedan lade de sig i skuggan på var sin sida och flåsade.
Det var då Dumi kände det.
Det var inget ljud. Inte riktigt. Det var något i marken. Ett djupt, långsamt mullrande som kom upp genom sanden och in i hans magskinn och hans tassar. Han lyfte huvudet. Han kunde inte höra något. Men han kunde känna det.
På andra sidan flodbädden hade Pemba lyft ena framfoten en liten bit från marken. Hon stod alldeles stilla, med öronen utspärrade.
”Det är min mormor”, sa hon lågt. ”Hon säger att jag ska komma hem.”
”Men hon sa ju ingenting”, sa Dumi.
”Jo, det gjorde hon”, sa Pemba. ”Hon sa det med marken. Stora elefanter kan mullra så djupt att det hörs långt bort. Man hör det med fötterna.” Hon satte ner foten igen. ”Försök lyssna.”
Dumi lade huvudet mot sanden och tryckte tassarna mot marken. Han låg alldeles stilla. Och där var det igen. Ett mullrande, så djupt att det kittlades.
”Jag kan höra det med magen”, sa han.
”Det är nästan samma sak”, sa Pemba.
Långt borta, ute vid akaciaträden, stod en flock elefanter. Den största av dem hade lyft snabeln. Pemba vände sig om och började gå mot dem, med den lilla hårtofsen vippande på huvudet. Sedan stannade hon och tittade tillbaka.
”I morgon?” frågade hon. ”Samma ställe?”
”Samma ställe”, sa Dumi.
När det blev kväll gick Dumi hem till sin flock under det stora akaciaträdet. Hans mamma låg och slickade sina tassar. Ovanför dem höll himlen på att bli mörkblå, och de första stjärnorna kom fram.
Och då började hans pappa ryta.
Det var ett riktigt lejonrytande. Det började djupt och blev större och större, och till slut var det så stort att det fyllde hela savannen. Det hördes över gräset och flodbädden och ända bort till akaciaträden. Det är så lejon berättar för varandra var de är.
Dumi lade tassarna mot marken. Han lyssnade. Och någonstans därute, långt borta, trodde han att han kände ett litet mullrande svara.
Nu ligger Dumi med nosen mellan tassarna, du, och övar på att lyssna i stället för att ryta. Det kan man göra med slutna ögon. Kanske kan du också känna något om du ligger alldeles stilla i din säng. God natt.
