Det var en gång en igelkott som hette Hilde, och hon bodde i en trädgård i Kassel, en stad mitt i Tyskland, där man har några ganska ovanliga grannar.
Hildes trädgård hörde till ett gammalt, gult hus. I huset bodde en äldre man som hette Herr Becker. Han hade grått skägg och tofflor och tyckte väldigt mycket om igelkottar, och därför ställde han varje kväll ut en liten skål kattmat på stenarna vid sin bakdörr. Det var Hildes skål. Hon hade ätit ur den i två somrar nu.
En kväll i juni, när hon kom tultande över gräsmattan, satt det någon vid skålen.
Han satt på bakbenen. Han var gråbrun och lurvig och mycket rund, och han hade en svart mask över ögonen och en tjock svans med svarta och grå ringar. I sina framtassar, som liknade två små, svarta händer, höll han hennes kattmat.
”Vem är du?” frågade Hilde.
”Dennis”, sa han med munnen full. ”Tvättbjörn. Jag bor på taket till garaget två hus längre ner.”
Hilde hade hört talas om tvättbjörnar. De kommer från Amerika, långt bortom havet. Men för många, många år sedan kom några av dem till Tyskland, och här trivs de bra. Nu bor det tvättbjörnar i Kassel i trädgårdar och skjul och på vindar, och de kommer fram på natten och letar efter mat. Hilde hade bara aldrig sett en så nära.
”Det är min skål”, sa hon.
”Den stod bara här”, sa Dennis. Han tog en ny näve. Sedan gjorde han något konstigt. Han gick bort till fågelbadet, som stod på en låg sten, och doppade maten i vattnet. Han gned den mellan tassarna, runt och runt, som om han tvättade den.
”Varför gör du så?” frågade Hilde.
”Det vet jag inte riktigt”, sa Dennis. ”Det känns bättre. När mina händer är blöta kan jag känna mycket mer av det jag håller i. Det är därför folk kallar oss tvättbjörnar.” Han åt den blöta kattmaten. ”Den är godare med lite vatten också.”
Hilde tyckte inte att det lät trevligt. Hon gick fram till skålen och stack ner nosen i den. Det fanns nästan ingenting kvar.
Hon gjorde det enda en igelkott verkligen kan göra när den är missnöjd. Hon reste taggarna. Allihop, på en gång, med ett litet fnysande ljud.
Dennis drog åt sig tassarna. ”Okej”, sa han. ”Okej. Du får resten.”
Den natten sov Hilde dåligt i sitt bo under rododendronbusken.
Nästa kväll var Dennis där igen. Och kvällen därpå. Varje gång fick han det mesta av maten innan Hilde hann fram, och varje gång reste hon taggarna, och då drog han sig undan. Men då var maten nästan slut.
Herr Becker upptäckte det till slut. Han hade suttit vid köksfönstret med en kopp te och sett hela uppträdet. Han skrattade så mycket att teet skvalpade.
Nästa kväll stod det två skålar på stenarna. Den ena vid bakdörren. Den andra borta vid fågelbadet. Och över skålen vid bakdörren hade Herr Becker ställt en låg, uppochnedvänd trälåda med ett hål i sidan. Hålet var precis lagom stort för en igelkott. Inte för en tvättbjörn.
Hilde kröp in i lådan och åt i lugn och ro. Utanför kunde hon höra Dennis vid fågelbadet. Plask, plask. Gnid, gnid.
När hon kom ut igen satt han på kanten av fågelbadet och tvättade tassarna.
”Den är bra, den där lådan”, sa han.
”Den är min”, sa Hilde.
”Det vet jag”, sa Dennis. ”Jag kommer inte in i den.”
De satt en stund och tittade på varandra. Det var en ljum natt. Över trädgården svärmade nattfjärilar runt Herr Beckers utelampa.
”Varför bor du på ett tak?” frågade Hilde.
”Varför bor du i en buske?” frågade Dennis.
Och så pratade de. Om tak och buskar. Om att vara vaken på natten när alla andra sover. Om Herr Becker, som de båda tyckte om. Hilde berättade hur hon rullade ihop sig till en boll, och Dennis försökte göra likadant, men han ramlade hela tiden omkull på sidan, och svansen var alltid i vägen.
Det blev många kvällar så. Hilde i lådan, Dennis vid fågelbadet. Och efteråt satt de tillsammans på stenarna och pratade, ända tills det började ljusna.
Ser du dem framför dig, du? En gammal trädgård i Kassel, en lampa vid bakdörren, en liten igelkott med kattmat på nosen och en tvättbjörn som tvättar händerna i fågelbadet. Bakom köksfönstret sitter Herr Becker och ler i skägget. Sov sött. God natt.
