Det var en gång ett får som hette Flora. Hon bodde i en hage vid en å, och hon hade den mjukaste ullen i hela hagen, och hon ville röra vid ett moln.
Varje dag stod hon och tittade upp. Molnen seglade över hagen, stora och vita och mjuka, och de liknade hennes egen ull, bara mycket större.
”Jag vill röra vid det”, sa hon till de andra fåren.
”Moln är högt uppe”, sa gamla Berit, som var det äldsta fåret i hagen. ”Man kan inte nå dem. Inte ens om man står på den stora stenen.”
Flora ställde sig på den stora stenen. Det hjälpte inte.
Hon försökte hoppa. Det hjälpte inte heller. Hon försökte sträcka på halsen så långt hon kunde. Molnet seglade vidare, långt över henne, och försvann bakom skogen.
Flora lade sig i gräset och suckade.
Den kvällen blev det stilla och kallt. Ingen vind. Fåren lade sig tätt tillsammans vid stängslet, och Flora somnade med nosen i Berits ull.
När hon vaknade var världen borta.
Hon kunde inte se ån. Hon kunde inte se skogen. Hon kunde inte se stängslet, fast det var precis bakom henne. Allt var vitt. Mjukt och gråvitt och stilla, och det låg alldeles tätt omkring henne, så att hon bara kunde se gräset under sina egna fötter.
”Berit”, viskade hon. ”Vad är det?”
Berit öppnade ena ögat. ”Det är dimma”, sa hon.
”Vad är dimma?”
Berit tittade på henne. ”Det är ett moln”, sa hon. ”Ett moln som har kommit ner för att lägga sig i hagen. Det gör de ibland, när natten är kall och stilla.”
Flora reste sig. Hon tog ett steg in i det vita. Det var kallt och vått mot nosen. Det kittlade i ullen. Hon kunde känna små, pyttesmå droppar lägga sig på varenda lock, så att hon till slut var alldeles täckt av pärlor.
Hon var inne i ett moln.
Det var inte mjukt, som hon hade trott. Det var vått. Och kallt. Och det luktade å och gräs. Men det var där, alldeles omkring henne. Hon kunde röra vid det med hela kroppen.
Flora stod alldeles stilla och drog in det genom nosen.
När solen gick upp blev dimman ljusare. Sedan tunnare. Sedan kunde hon se stängslet igen, och ån, och skogen. Och till sist lyfte molnet och blev till en tunn vit slöja som steg upp över trädtopparna och gled bort.
Flora skakade sig så att dropparna flög.
Hon lade sig bredvid Berit igen. Ullen var våt. Men den torkade.
Molnen kommer ner och sover i hagarna ibland, när natten är kall och stilla. Kanske ligger det ett där just nu, hos ett får någonstans. Det är nog borta när du vaknar. God natt.
