Det var en gång en pojke som hette Peter Pan, och han hade bestämt sig för att han aldrig skulle bli vuxen.
Han bodde i Landet Ingenstans, långt bort bakom stjärnorna, tillsammans med en liten fe som hette Tingeling. Hon var inte större än en hand, och när hon pratade lät det som små, klingande klockor. Men vissa kvällar flög Peter ända till London. Där satte han sig på fönsterbrädet hos familjen Darling och lyssnade när fru Darling berättade godnattsagor för sina barn.
Barnen hette Wendy, John och Michael. Och de hade en barnflicka som var en stor, svartvit hund. Hon hette Nana. Hon bar John och Michael till badet, och hon lade alltid fram kläderna till nästa morgon.
En kväll kom Peter för nära. Nana skällde, och Peter skyndade sig ut genom fönstret. Men hans skugga blev kvar. Fru Darling vek ihop den och lade den i en byrålåda.
Nästa kväll kom Peter för att hämta den. Han hittade lådan och skuggan, men han kunde inte få den att sitta fast. Han försökte med tvål. Det hjälpte inte. Då satte han sig på golvet och grät.
Wendy vaknade. ”Varför gråter du, pojke?”
”Min skugga vill inte sitta fast”, sa Peter.
Wendy hämtade sin sypåse och sydde fast skuggan vid hans fötter. Det kittlades lite. Efteråt dansade Peter runt i rummet med skuggan efter sig och var mycket nöjd med sig själv.
”Följ med mig till Landet Ingenstans”, sa han. ”Då kan du berätta sagor för de förlorade pojkarna. De har ingen som berättar för dem.”
”Men jag kan inte flyga”, sa Wendy.
”Det kan jag lära dig”, sa Peter. Han blåste lite festoft från Tingeling över dem alla tre. ”Tänk på något härligt. Det är allt.”
Wendy tänkte på jul. John tänkte på pirater. Michael tänkte på tårta. Och så lyfte de från golvet och svävade ut genom fönstret, över Londons tak.
”Var ligger Landet Ingenstans?” frågade John.
”Andra stjärnan till höger”, sa Peter. ”Och sedan rakt fram till morgonen.”
Landet Ingenstans var fullt av sådant som barn drömmer om. Där fanns en lagun där sjöjungfrur satt på klipporna och kammade sitt hår. Där fanns skogar med vargar och björnar, och där fanns en håla under jorden där de förlorade pojkarna bodde. De var sex små pojkar i djurfällar, och de blev så glada i Wendy att de byggde ett litet hus åt henne med en hatt som skorsten.
Varje kväll berättade Wendy sagor. Hon bäddade om pojkarna, och hon stoppade deras strumpor.
Men ute i viken låg ett piratskepp. Det tillhörde Kapten Krok. Han hade en järnkrok i stället för ena handen, och han var mycket sur på Peter, som alltid retades med honom. Kapten Krok var rädd för en enda sak: en stor krokodil som simmade runt i viken. Den hade en gång svalt en väckarklocka, och nu tickade den när den kom.
Tick-tack. Tick-tack.
Varje gång Kapten Krok hörde det hoppade han upp i masten.
En kväll lyckades piraterna fånga Wendy och pojkarna. De band dem och tog med dem ut på skeppet. Men Peter kom flygande. Han smög ombord och sa ”tick-tack, tick-tack” bakom Kapten Krok, så att kaptenen sprang skrikande runt på däck och letade efter krokodilen. Under tiden skar Peter av repen.
Sedan blev det strid med träsvärd och kvastskaft, och piraterna snubblade över sina egna fötter. Till slut stod Kapten Krok längst ut på relingen.
”Ge upp!” sa Peter.
”Aldrig!” sa Kapten Krok. Han tog ett steg bakåt och föll plask i vattnet.
Tick-tack, lät det. Tick-tack.
Kapten Krok simmade så fort han kunde ut över viken med krokodilen efter sig. Vissa säger att han fortfarande simmar. Andra säger att krokodilen bara var glad över att ha någon att leka kull med.
Nu ville Wendy hem. ”Mamma har fönstret öppet”, sa hon. ”Hon väntar på oss.”
De förlorade pojkarna ville följa med. Och Peter flög dem allesammans hem till London. Fönstret stod öppet, och fru Darling satt i fåtöljen och sov med en bild av sina barn i händerna. När hon vaknade låg det tre barn i sängarna och sex pojkar på golvet.
Hon kramade dem allesammans. Alla nio. Och herr Darling sa att det nog skulle finnas plats.
Peter ville inte stanna. ”Jag vill inte gå i skolan och bli vuxen”, sa han. ”Jag vill alltid vara en pojke och ha roligt.”
Men han lovade att komma varje vår och hämta Wendy till vårstädning i Landet Ingenstans. Och det gjorde han.
Fönstret hos familjen Darling står på glänt i kväll, du, och Nana ligger på mattan och vaktar nio sovande barn. Långt bort bakom andra stjärnan till höger flyger Peter Pan hem med Tingeling, som klingar som små klockor. Tänk på något härligt, och god natt.
