Det var en gång en pojke som hette Olle. Han var fem år och minst i familjen, och han hade en storasyster på tio som hette Vera och som visste var portalen fanns.
Den låg i skogen bakom deras hus, en kvarts promenad längs den smala stigen, förbi den stora stenen och över diket. Det var en gammal ekstam som hade blåst omkull i en storm för många år sedan. Den låg på längden bland ormbunkarna, tjock och grå och täckt av mossa, och den var ihålig hela vägen igenom.
Mamma hade sagt att de fick gå dit tillsammans om de höll sig på stigen och var hemma när hon ropade på dem till middag. Hon kunde precis ropa så högt.
”Det är en portal”, sa Vera. ”Om man kryper igenom blir man liten. Lika liten som en skalbagge.”
Olle tittade in i stammen. Där inne var det mörkt och fuktigt, och längst bort fanns det en liten rund cirkel av grönt ljus.
”Blir man stor igen?”
”Om man kryper tillbaka.”
”Alltid?”
”Alltid”, sa Vera. ”Jag har gjort det många gånger. Jag kryper först, och du kommer precis bakom mig. Håll i min sko.”
Olle höll i hennes sko. De kröp in.
Det var mörkt och mjukt under knäna. Det luktade svamp och regn. Olle kunde höra sina egna andetag, väldigt högt, och Veras sko som sköt sig fram framför honom. Den gröna cirkeln blev större. Och större.
Sedan kröp de ut på andra sidan.
Och Olle var liten.
Han visste det direkt, för allt hade blivit jättestort. Ormbunkarna var träd nu, höga och gröna, och de slöt sig över honom som ett tak. Grässtråna var lika tjocka som hans ben. Och precis framför honom, mitt på stigen, stod en svamp som var större än ett hus. Den var brun och slät på ovansidan och ljus och mjuk under, med tusentals tunna skivor som gick ut från foten som ekrar på ett hjul.
”Man kan stå under den när det regnar”, sa Vera. ”Kom.”
De gick in under svampen. Där var det torrt och tyst, och det luktade källare.
Sedan gick de vidare. Vera kände vägen. De gick över en mosskudde som var mjuk som en madrass, och Olle ramlade i den och blev liggande och skrattade. De gick förbi en snigel som var lika stor som en bil och som kröp så långsamt att det inte alls såg ut som om den rörde sig. Den lämnade ett spår efter sig som glänste som en blöt väg.
”Rör inte”, sa Vera. ”Den är kladdig.”
De kom till en väg. En riktig väg, smal och bar och hårdtrampad, och den var full av myror. Hundratals. De gick i två rader, den ena åt ena hållet och den andra åt andra hållet, och varenda myra var lika stor som en hund. En del bar små pinnar. En bar ett frö som var större än den själv.
Olle stod alldeles stilla.
”De är inte farliga om man bara låter dem gå”, viskade Vera. ”De har bråttom. De ska hem innan kvällen.”
De stod och tittade på myrorna länge. De kom och gick, kom och gick, och ingen av dem tittade på Olle och Vera. De hade för bråttom.
Sedan började det regna. En droppe föll precis bredvid Olle, med ett plask lika högt som när man kastar en sten i en sjö. Den var lika stor som en boll, och den sprack på marken i tusen små pärlor.
”Svampen!” ropade Vera.
De sprang tillbaka in under svampen, medan dropparna smällde ner runt omkring dem, plask, plask, plask, och skogsmarken dansade. Under svampen var det fortfarande torrt. De satte sig tätt ihop och tittade på regnet, och det var det vackraste Olle någonsin hade sett: droppar lika stora som bollar, som föll långsamt och glittrade som glas, och varenda en hade en liten, böjd skog inuti sig.
Det slutade lika fort som det hade börjat.
”Nu måste vi tillbaka”, sa Vera. ”Mamma väntar med maten.”
De gick tillbaka förbi snigeln, som nu hade kommit nästan en halv tum längre. Över mosskudden. Fram till den gröna cirkeln i änden av ekstammen.
”Håll i min sko.”
De kröp in i mörkret. Det luktade svamp och regn. Den gröna cirkeln bakom dem blev mindre, och en annan cirkel framför dem blev större.
Och sedan kröp Olle ut bland ormbunkarna, och ormbunkarna var ormbunkar igen. De räckte honom till knäna. Bredvid stigen stod en liten brun svamp. Han satte sig på huk och tittade under den. Skivorna fanns där. Tusentals, tunna som papper.
”Den var större förut”, sa han.
”Det var du som var mindre”, sa Vera.
De gick hem längs stigen, förbi den stora stenen och över diket. Olle tittade ner hela tiden. På myrorna, som fortfarande gick i sina två rader. På en regndroppe på ett grässtrå.
På kvällen, i sängen, tittade han på sin filt. Den var gul med små blommor. Han lade ner huvudet på den, alldeles nära, och tittade ut över den, så som en skalbagge skulle göra. Då var den en hel äng av gula kullar och dalar.
Han somnade mitt i den.
Försök att lägga kinden alldeles intill ditt täcke, du, och titta ut över det, så som en skalbagge skulle göra. Kullar och dalar, och mjuka ängar. Hitta en fin dal att sova i. God natt.
