Det var en gång en liten ko som hette Rosa. Hon var vit med svarta fläckar, och den största fläcken satt precis över ena ögat, så att det såg ut som om hon alltid blinkade. Hon bodde på Ängagården tillsammans med tolv andra kor, en gammal häst och en bonde som hette Knut.
De andra korna tuggade gräs. Rosa tittade.
Hon tittade på svalorna som flög lågt över åkern. Hon tittade på traktorn när den hostade igång. Och mest av allt tittade hon på skogen bakom stängslet, där den gamla tuppen sa att det fanns en damm som lyste som guld på kvällen.
”Hur vet du det?” frågade Rosa.
”Jag har hört det”, sa tuppen. Han hade aldrig själv varit där. Han tyckte inte om att gå längre än till gödselstacken.
En eftermiddag hittade Rosa ett hål i stängslet. Det var precis lagom stort för en liten ko, om hon höll andan. Hon tittade tillbaka på flocken. De tuggade. Hon tittade på skogen. Den väntade.
Så smet hon igenom.
Ängen på andra sidan var full av blommor som hon inte hann smaka på, eftersom hon hade så bråttom. Vid skogskanten satt en ekorre i en gran och tittade på henne.
”En ko”, sa ekorren. ”I skogen. Det har jag aldrig sett.”
”Jag letar efter guldammen”, sa Rosa.
Ekorren pekade med svansen. ”Längs stigen. Till höger vid den omkullfallna stammen. Men skynda dig. Skogen ser annorlunda ut när det blir mörkt.”
Rosa gick. Under träden var det svalt, och det doftade svamp och kåda. Hon gick till höger vid den omkullfallna stammen. Och där låg den.
Dammen. Rund och stilla, med vass runt om hela kanten. Solen stod lågt mellan träden, och dess ljus lade sig på vattnet så att det glödde gyllene från kant till kant. Små myggor dansade ovanför, och de glittrade också.
Rosa stod och tittade på den tills hon glömde att hon stod.
När hon vände sig om var solen borta.
Skogen hade blivit blå och grå. Stigen gick inte att se. Var det till höger eller till vänster vid stammen? Var det ens samma stam? Alla träd liknade varandra nu.
Rosa stod alldeles stilla. Hennes hjärta slog så hårt att hon kunde känna det i öronen.
Då hörde hon något. Långt borta. Klong. Klong-klong.
Det var koskällorna. När korna på Ängagården gick mot ladugården på kvällen ringde deras skällor. Hon hade hört dem varenda kväll i hela sitt liv och aldrig tänkt på det.
Klong. Klong-klong.
Rosa gick efter ljudet. Inte efter stigen, inte efter träden. Bara efter ljudet. Det blev starkare. Träden blev färre. Och sedan stod hon vid skogskanten och kunde se ljuset från ladugårdsfönstret borta på andra sidan ängen.
Vid hålet i stängslet stod Knut med en ficklampa.
”Där är du”, sa han. Han lät inte arg. Han lät mest som någon som hade varit väldigt orolig. Han klappade henne på pannan, där fläcken satt. ”Du får inte gå ensam dit ut. Inte när det blir mörkt.”
”Mu”, sa Rosa, vilket betydde: Det vet jag nu.
Nästa morgon lagade Knut hålet i stängslet. Och sedan gjorde han något som Rosa inte hade väntat sig. Han hängde en liten skälla om halsen på henne. Den var mindre än de andras och hade ett ljusare ljud. Kling.
”Då kan vi höra dig”, sa han. ”Och på söndag, när solen går ner, går vi dit ut tillsammans. Du och jag. Då får du se dammen igen.”
Den kvällen stod Rosa i ladugården bland de andra korna. När hon rörde på huvudet sa hennes skälla kling. De andras sa klong.
Kling, klong, klong. Kling.
Det lät som en liten sång som hittade hem.
Hör du ett ljud i natt som du känner igen? Då är det kanske din egen lilla skälla som säger kling och berättar att du är hemma. God natt.
