Det var en gång en flicka som hette Kamilla, och hon hade hört att det under Kronborgs slott i Helsingör fanns en labyrint där en jätte satt och sov.
Det var hennes lillebror Sixten som hade läst det. Eller rättare sagt, mamma hade läst det för honom ur en bok om danska sägner, och nu hade han inte pratat om något annat på en vecka. Han var sex. Kamilla var nio och visste mycket väl att jättar inte fanns. Men labyrinten fanns. Det stod i boken och på slottets hemsida, och nu stod de vid ingången till den.
Det var höstlov. De hade åkt färjan från Helsingborg, tvärs över Öresund. Slottet var stort och grått med gröna koppartorn, och vinden kom in från havet och drog i Kamillas mössa. Nere på gården stod en man med en lykta och en skylt runt halsen där det stod ”Guide”. Han hade rött skägg och en röst som var van att bli hörd.
”Jag heter Ove”, sa han till den lilla gruppen som stod runt honom. ”Och jag ska visa er kasematterna.”
”Vad är kasematter?” frågade Sixten.
”Det är de gångar och rum som ligger under slottet”, sa Ove. ”Byggda av sten, med valv i taket, för många hundra år sedan. Folk bodde och arbetade där nere. Det fanns förråd och kök och sovsalar. I dag är det mest mörkt. Och lite kallt.”
Sedan lyfte han ett finger.
”En regel”, sa han. ”Där nere håller vi ihop. Gångarna går kors och tvärs, och det är lätt att gå fel. Om ni inte kan se min lykta, då står ni stilla och ropar. Då kommer jag. Man går aldrig på upptäcktsfärd ensam i kasematterna.”
Mamma tog Sixtens hand. Sixten tog Kamillas. Kamilla tog ingens, för hon var nio. Men hon gick väldigt nära mamma.
De gick nerför en stentrappa som var nött blank och sned i mitten av alla fötter som hade gått där. Längst ner fanns en dörr av tjockt trä. Ove sköt upp den.
Därinne var luften kall och fuktig. Det luktade sten och något gammalt, som källaren hemma, fast mycket mer. Taket var lågt och välvt, och det hängde små, gula lampor i krokar, långt ifrån varandra, så att det var mörkt mellan dem. Ove höll upp sin lykta.
”Här har folk sovit”, sa han och pekade in i ett långt rum med kala stenväggar. ”Många på en gång, på halm. Det var inte särskilt varmt.”
De gick vidare. Gången svängde till vänster. Sedan till höger. Sedan kom en gång som delade sig i två. Kamilla försökte komma ihåg vilket håll de hade kommit ifrån, men hon kunde inte. Alla valven liknade varandra.
”Det är en labyrint”, viskade Sixten.
”Ja”, sa Ove. ”Det är det. Därför regeln.”
På ett ställe droppade vatten från taket. På ett annat ställe fanns ett litet hål högt uppe i väggen, där en tunn strimma dagsljus kom in, och i ljuset kunde man se dammet dansa. Kamilla stack in handen i strålen, och handen blev alldeles ljus medan resten av henne stod i mörkret.
Sedan kom de till en dörr som var lägre än de andra.
”Nu ska ni vara tysta”, sa Ove. ”Det sover någon härinne.”
Sixten kramade Kamillas hand så hårt att det gjorde lite ont. Kamilla kramade tillbaka.
Ove öppnade dörren.
Rummet var stort och nästan mörkt. Bara en lampa lyste nere vid golvet. Och i ljuset satt en jätte.
Han satt på en stol av sten, med armarna i kors och huvudet lite böjt, som om han slumrade. Han hade en hjälm på sig och en sköld vid sin sida, och hans skägg var så långt att det hängde ända ner över knäna. Han var minst dubbelt så stor som en riktig man. Och han var gjord av mörk, grön brons.
”Holger Danske”, viskade Ove. ”Sägnen säger att han sover här under Kronborg. Han har suttit så länge att hans skägg har vuxit fast i stenbordet framför honom. Och om Danmark en dag behöver hans hjälp, då vaknar han.”
Sixten tittade på jätten länge.
”Han är inte på riktigt”, sa Kamilla. Men hon sa det väldigt tyst, så att hon inte väckte honom.
”Han är en staty”, sa Ove. ”En konstnär har gjort honom. Men sägnen är mycket äldre än statyn. Folk har berättat den i flera hundra år.”
”Varför vaknar han inte?” frågade Sixten.
”För att Danmark klarar sig fint just nu”, sa Ove. ”Han får sova.”
Sixten nickade. Det kunde han förstå.
De gick tillbaka genom labyrinten. Ove gick först med lyktan. Mamma gick sist. Kamilla och Sixten gick i mitten och höll varandra i handen, och den här gången tog Kamilla mamma i den andra. Vid varje dörr där gången delade sig visste Ove vilket håll som var rätt. Till sist kom de uppför den sneda trappan och ut på gården, där vinden fortfarande blåste och havet var grått och silvrigt.
”Jag vill hit igen när jag blir stor”, sa Sixten.
”Och vad ska du göra då?” frågade mamma.
”Se om hans skägg har blivit längre”, sa Sixten.
På färjan hem sov han med huvudet på mammas arm. Kamilla satt vid fönstret och tittade ut över det mörka vattnet och tänkte på valven och strimman av dagsljus och den stora, gröna mannen som satt där nere och slumrade.
Medan du sover, du, sitter Holger Danske i sitt stenrum under Kronborg med armarna i kors och skägget ner över knäna, och vinden från Öresund blåser över taket högt ovanför honom. Ingen behöver väcka honom, så han slumrar vidare. God natt.
