Det var en gång en pojke som hette Folke. Han var sju år och ville gärna se ett spöke. Inte ett farligt spöke. Bara ett litet.
”Spöken finns inte”, sa hans storasyster. Hon var elva.
”Jo”, sa Folke.
Morfar Einar satt i fåtöljen och läste tidningen. Han tittade upp. ”Förr i tiden sa man att det gick en vit fru vid kyrkan”, sa han. ”Hon kom ut ur tornet vid fullmåne och svävade över kyrkogårdsmuren utan ett ljud. Det är fullmåne i kväll. Om du vill går vi på spökjakt efter middagen.”
Folke blev så glad att han åt upp all potatis utan att någon behövde säga till.
Klockan nio var det fortfarande inte riktigt mörkt, för det var sensommar. Men månen hade kommit upp över fälten, stor och orange, och blev vitare och vitare ju högre den kom. Folke och morfar tog på sig jackor och tog med var sin ficklampa. Mamma sa att de skulle hålla sig på vägen och vara hemma innan Folke somnade stående.
Kyrkan låg i slutet av byn. Den var vit, med ett högt torn med tinnar på toppen. Runt kyrkogården fanns en låg vit mur, och utanför muren låg en äng där gräset var långt.
De satte sig på bänken vid grinden. Morfar släckte sin lampa. Folke släckte också sin.
”Nu ska vi vara alldeles tysta”, viskade morfar. ”Spöken tycker inte om prat.”
De väntade. En fladdermus flög förbi i sicksack. En bil körde långt borta. Månen sken på tornet så att det lyste vitt. Folke började bli kall om fötterna.
Och då kom hon.
Ut ur ett litet hål högt uppe i tornet gled något vitt. Det hördes inget ljud. Det svävade ner över kyrkogården, lågt över gräset, och sedan över muren och ut över ängen. Det var stort och vitt och mjukt i kanterna, och det såg ut som om det inte rörde luften.
Folke grep tag i morfars arm så hårt att morfar sa aj.
Den vita saken svängde runt ute över ängen. Den hängde stilla en stund i luften. Sedan föll den ner i gräset, ända ner, och var borta.
”Morfar”, viskade Folke. ”Hon har sjunkit ner i marken.”
”Vänta”, viskade morfar.
En stund senare kom den upp igen. Den flög tillbaka, rakt mot dem. Den kom så nära att Folke kunde se ett ansikte. Ett runt vitt ansikte, som en tallrik, med två svarta ögon. Och under den hängde något litet och grått.
Den flög förbi dem utan ett ljud och upp till hålet i tornet. Och inne i tornet hörde de ett väsande och något som lät som små snarkljud.
Morfar tände sin lampa och skrattade tyst.
”Det var en tornuggla”, sa han. ”Den vita frun. Hon har ungar uppe i tornet. Hon var ute och fångade en mus åt dem.”
”Men hon var helt ljudlös”, sa Folke.
”Så är tornugglan”, sa morfar. ”Fjädrarna på vingarna är mjuka i kanten, som sammet. Då kan mössen inte höra den komma. Och ansiktet är format som en skål, så att den kan höra en mus pipa nere i gräset. Det var det folk såg förr i tiden. Ett vitt ansikte som svävade ljudlöst runt kyrktornet på natten. Och så blev det historien om den vita frun.”
Folke tänkte på det.
”Så hon finns?” frågade han.
”Hon finns”, sa morfar. ”Hon är bara en uggla.”
De satt kvar en stund till. Tornugglan kom ut två gånger till. Varje gång svävade hon ljudlöst ut över ängen och kom tillbaka med något i klorna. Och varje gång väste och snarkade ungarna inne i tornet.
Sedan gick de hem längs vägen. Månen var alldeles vit nu. Deras egna steg lät väldigt högt på asfalten.
”Har du sett ett spöke?” frågade hans storasyster när de kom in.
”Ja”, sa Folke. ”Och hon hade ungar.”
Han var så trött att morfar fick bära honom den sista biten uppför trappan.
Den vita frun flyger fortfarande runt kyrktornet i natt, du, utan ett enda ljud. Hennes ungar snarkar i tornet med mätta magar. Du får gärna snarka lite, om du vill. God natt.
