Det var en stilla och klar natt i den lilla byn, där månen lyste som en stor, lysande kula på himlen. Alla barnen i byn hade gått och lagt sig, förutom lilla Emma och hennes bästa vän, katten Misse. Emma hade hört en historia om ett vänligt spöke som bara kom fram när månen var full, och hon var fast besluten att hitta det.
”Kom, Misse”, viskade Emma medan hon smög ur sängen och drog sin varma kappa om sig. ”Vi ska på spökjakt!” Misse spann och följde efter Emma ut i den svala natten.
De gick genom den stilla byn, där bara ljudet av deras steg och Misses mjuka jamande kunde höras. Emma tittade upp mot månen och tänkte på hur spännande det skulle vara att möta ett riktigt spöke. Hon hade hört att spöket bodde i den gamla kvarnen vid skogens kant.
När de nådde kvarnen såg den stor och mystisk ut i månskenet. Emma tog ett djupt andetag och gick försiktigt in genom den gnisslande dörren. Där inne var det mörkt, men månskenet smög sig in genom de små fönstren och kastade skuggor på väggarna.
”Är det någon här?” viskade Emma försiktigt. Plötsligt hörde hon en mjuk röst som svarade: ”Ja, jag är här.” Emma flämtade och tittade sig omkring, tills hon såg en svag, lysande gestalt sväva över golvet.
”Hej, jag är spöket Luna”, sa gestalten med ett vänligt leende. ”Jag har väntat på att någon skulle komma och hälsa på mig. Jag älskar att berätta historier från förr.”
Emma blev genast nyfiken och satte sig ner på golvet med Misse i knät. Luna började berätta om hur kvarnen en gång var fylld av liv och skratt, och hur hon som barn älskade att leka där.
Emma lyssnade fascinerat medan Luna berättade om de många äventyr hon hade varit med om. Tiden flög iväg, och Emma kände sig inte det minsta rädd. Luna var det vänligaste spöke man kunde föreställa sig.
När månen började sjunka ner mot horisonten visste Emma att det var dags att gå hem. ”Tack för historierna, Luna”, sa hon och reste sig. ”Jag ska komma tillbaka och hälsa på dig igen.”
”Det ser jag fram emot”, svarade Luna med ett leende. ”Och kom ihåg, Emma, att även om jag är ett spöke så är jag alltid din vän.”
Emma vinkade farväl och gick tillbaka genom byn med Misse vid sin sida. När hon kom hem kröp hon tillbaka ner i sin varma säng, glad och trygg vid tanken på sin nya vän.
Och så slutade Emmas spökjakt i månskenet, med en ny vän och en natt full av magiska historier. Hon somnade med ett leende på läpparna, drömmande om de äventyr hon skulle få med Luna i framtiden.
