Det var en gång en liten pirat som hette Sabel. Hon var åtta år och den yngsta på skeppet Havskatten, och hon var så liten att hon kunde stå upprätt i lastrummet, där de vuxna piraterna fick gå dubbelvikta.
Havskatten var ett gammalt skepp. Plankorna knarrade, och seglen var lappade många gånger. Men skeppet hade alltid haft tur, och alla ombord visste varför. Under stormasten, ända nere vid kölen, låg ett guldmynt. Det hade legat där sedan skeppet byggdes. Så gör man med skepp, sa kapten Rönne. Man lägger ett mynt under masten, så får skeppet tur.
Men i år hade stormasten spruckit. Den måste bytas. Havskatten låg i en liten, stilla vik, och alla hjälpte till. De lyfte upp den gamla masten med rep och taljor, långsamt, långsamt, medan kapten Rönne ropade ”Hiva!” och ”Stopp!”
När masten äntligen var uppe och ute tittade kaptenen ner i hålet.
Myntet var borta.
”Det måste ha ramlat”, sa båtsman Jesper. Han knäböjde och stack ner handen i hålet. ”Det finns en springa här. Det har rullat ner under golvplankorna. Ner i botten av skeppet.”
Alla blev tysta. Ingen tyckte om tanken på att segla utan tur.
”Det är för trångt”, sa Jesper. ”Jag kommer inte ner dit.”
Alla tittade på Sabel.
”Du får gärna säga nej”, sa kapten Rönne. ”Det är mörkt och blött där nere.”
Sabel tänkte på det. Sedan nickade hon.
Jesper knöt ett rep runt midjan på henne, med en riktig pålstek, och han höll själv i den andra änden. Kaptenen gav henne en liten lykta. ”Rycker du två gånger i repet så drar vi upp dig direkt”, sa han. ”Även om du inte har hittat det.”
Sabel kröp ner genom luckan i golvet. Där nere var det mörkt och kallt, och det luktade tjära och gammalt vatten. Hon låg på magen mellan de stora, krökta spanten, som var skeppets revben. Under henne skvalpade lite vatten. Lyktan kastade ett gult ljus över plankor och havstulpaner och ett tomt krabbskal.
Hon kröp långsamt framåt. Borta i ett hörn satt en råtta och tittade på henne. Hon tittade tillbaka. Råttan gick sin väg.
Hon letade under det ena spantet. Ingenting. Under nästa. En gammal knapp. En spik.
Då såg hon något glimma. Det låg nere i vattnet, i en liten grop vid kölen, precis där allt som ramlar hamnar till slut. Hon stack ner handen i det kalla vattnet och fick tag.
Det var tungt och slätt och runt. Det fanns en kung på ena sidan, nästan bortnött, och ett skepp på den andra.
Hon ryckte två gånger i repet.
När hon kom upp var hon blöt på magen och svart på knäna, och hon höll handen knuten. Hon öppnade den. Myntet låg i hennes handflata och glänste i solen.
Piraterna jublade så att det ekade i hela viken.
Nästa morgon sattes den nya masten upp. Men innan den gled på plats gav kapten Rönne myntet till Sabel.
”Det var du som hittade det”, sa han. ”Då får du lägga det.”
Sabel lade guldmyntet i hålet under masten. Sedan sänkte de ner masten över det, och den satt fast och säkert, och nu kunde myntet aldrig rulla iväg igen.
Den kvällen låg Havskatten för ankar och gungade. Sabel låg i sin hängmatta och kunde känna den nya masten knarra lite i vinden, som om den höll på att lära känna skeppet.
Långt ute i en stilla vik, du, ligger ett guldmynt under en ny mast, och nu kan det inte rulla någonstans. Sabel har tvättat sina svarta knän och sover i sin hängmatta. God natt.
