Det var en gång en pojke som hette Jonatan, och han var säker på att någon hade gömt en skatt i skogen bakom mormors hus.
Han hade sett det med sina egna ögon. En tidig morgon i oktober, från mormors köksfönster, hade han sett någon smyga över gräset med något i munnen, titta sig över axeln, gräva ett litet hål vid häcken, lägga något i det och täcka över det med löv.
Det var en fågel. Den var rosabrun med svart stjärt och vit bak, och på vingen hade den en liten rand som var blå. Riktigt blå, som en bit himmel.
”En nötskrika”, sa mormor. ”Och jag kan tala om för dig vad den gömmer.”
”Säg det inte”, sa Jonatan. ”Jag vill hitta det själv.”
Mormor följde med ut. Hon sa att han fick gräva med fingrarna vid häcken, men inte inne i skogen, och att han skulle lägga tillbaka allt precis som det var. ”Det är nötskrikans skatt”, sa hon. ”Inte vår. Vi tittar bara.”
Jonatan hittade stället. Löven låg lite för prydligt. Han sköt undan dem och grävde försiktigt med två fingrar.
Där låg ett ekollon.
Ett enda, brunt, blankt ekollon med en liten hatt på.
”Är det allt?” sa han.
”Inte riktigt”, sa mormor.
De satte sig på bänken vid häcken med en kopp varm choklad och höll utkik mot skogen. Och nötskrikan kom tillbaka. Den flög ut från ekarna i skogsbrynet med halsen alldeles tjock och full. Den landade på gräset, hostade upp ett ekollon, sedan ett till, sedan ett tredje. Den gömde dem på tre olika ställen.
”Den kan ha flera ekollon i halsen på en gång”, sa mormor. ”Och den håller på hela hösten. Varenda dag. En nötskrika kan gömma flera tusen ekollon under en höst. I gräset, under mossa, i sprickor i barken. Då har den mat till vintern.”
”Kan den komma ihåg var de är?”
”Många av dem”, sa mormor. ”Den är bra på att komma ihåg. Men inte alla.”
Hon reste sig och gick bort till andra änden av trädgården, vid ladan. Hon böjde sig ner och pekade.
I gräset stod ett träd. Ett väldigt litet träd, inte högre än en blyertspenna, med fem vågiga blad.
”En ek”, sa Jonatan.
”Den har nötskrikan planterat”, sa mormor. ”Den gömde ett ekollon och glömde det. Och sedan grodde det.” Hon pekade ut över staketet. ”Många av ekarna i den skogen har nötskrikor planterat. Kanske också den som står där.”
Den största eken i skogsbrynet var tjock och knotig och äldre än mormor. Jonatan tittade länge på den.
Sedan lade han tillbaka ekollonet i hålet och täckte över det med löv, lika prydligt som nötskrikan hade gjort.
Vid häcken ligger ett brunt ekollon under löven just nu, du. Kanske kommer nötskrikan och hämtar det en frostklar morgon i januari. Kanske glömmer den det. Och då står det en liten ek där när du har blivit vuxen. God natt.
