Det var en gång en flicka som hette Alma. Hon var tre år och tio månader, och i dag skulle hon börja på förskolan.
Hon hade nya gummistövlar på sig. De var gula. Mamma hade ritat ett litet hjärta med kulspetspenna i hennes handflata innan de gick hemifrån.
”När du saknar mig”, sa mamma, ”trycker du på hjärtat. Då känner jag det.”
”Känner du det ända hemma?”
”Ända på jobbet.”
Förskolan hade en stor lekplats med en sandlåda, två gungor och en klätterställning formad som ett skepp. En pedagog som hette Gitte mötte dem vid grinden. Hon hade lockigt hår och en sjal med blå fåglar.
”Hej, Alma”, sa Gitte. ”Ska vi vinka hejdå till mamma vid fönstret?”
Alma ville inte vinka. Hon ville hålla fast i mammas kappa. Men mamma gav henne en kram, en lång, och sedan gick hon. Alma stod vid fönstret med Gitte och vinkade ändå, tills mamma hade försvunnit runt hörnet.
Sedan var det tyst inuti.
Alma tryckte på hjärtat.
Hon gick ut på lekplatsen. Hon ställde sig vid staketet. Hon såg de andra barnen gräva och gunga och ropa. Hon visste inte vad hon skulle göra.
I andra änden av staketet stod en pojke. Han hade en blå mössa på sig, och han grät tyst, med näsan alldeles röd.
Alma gick fram till honom. Hon sa ingenting. Hon stod bara bredvid honom.
Sedan höll hon fram handen, med handflatan uppåt.
Pojken tittade på hjärtat.
”Det är från min mamma”, sa Alma. ”När man trycker på det känner hon det.”
Pojken snörvlade. ”Jag har ingenting.”
Alma tittade på hans hand. Sedan sprang hon in till Gitte. ”Har du en penna?”
Gitte hade en. Hon följde med ut. Hon satte sig på huk och frågade pojken om han ville ha ett hjärta, precis som Alma. Han nickade. Gitte ritade det.
”Nu kan du trycka”, sa Alma.
Pojken tryckte. Han slutade gråta. Sedan snörvlade han en sista gång.
”Jag heter Noah”, sa han.
”Jag heter Alma. Vill du gräva?”
De grävde. De grävde ett hål i sandlådan som var så djupt att Noah kunde stå i det upp till knäna. De fyllde det med vatten från en hink. De gjorde en sjö. En flicka med flätor kom och satte en plastanka i den. Då var de tre.
Till lunch satt Alma bredvid Noah. Han delade sin gurka med henne. Hon delade sitt russin. Efter lunch låg de på var sin madrass och vilade, och Alma tittade upp i taket och tryckte på hjärtat en sista gång. Inte för att hon var ledsen. Bara för att säga hej.
Klockan tre kom mamma.
Alma sprang fram till henne i sina gula gummistövlar med sand ända upp till knäna.
”Kände du det?” ropade hon.
”Fyra gånger”, sa mamma. ”Var det du?”
”En gång var bara för att säga hej.”
På kvällen, i badet, var hjärtat nästan bortspolat. Alma tittade på det medan mamma sköljde hennes hår.
”Kan du rita ett nytt i morgon?”
”Det kan jag”, sa mamma. ”Och ett till Noah, om han har glömt sitt.”
Alma lade sig i sängen. Hon knöt handen om det som var kvar av hjärtat och höll den mot magen.
Har du ett hjärta i handen, du? Det behöver inte vara ritat. Knyt handen, tryck lätt, så vet någon att du tänker på dem. God natt.
