Det var en gång en pojke som hette Alvin, och han hade en storasyster som hette Winnie. Winnie var tio och kunde retas bättre än någon annan i hela världen.
En eftermiddag i trädgården höll hon upp en stor röd boll över huvudet.
”Det här är en trollboll”, sa hon. ”Den kan studsa ända upp till molnen. Men bara om man säger de rätta orden.”
Alvin var fem. Han tittade på bollen. Den såg ut som en helt vanlig boll. Men Winnie såg väldigt allvarlig ut.
”Vilka ord?” frågade han.
”Hopp, hopp, himmelstopp”, sa Winnie. ”Tre gånger. Och så ska man stå på ett ben.”
Alvin stod på ett ben. Han sa orden tre gånger. Han kastade bollen. Den studsade två gånger på gräset och rullade in under häcken.
”Du stod inte tillräckligt stilla”, sa Winnie.
Han försökte igen. På det andra benet. Med slutna ögon. Med armarna ut åt sidorna. Bollen rullade in under häcken varje gång.
Då hörde han Winnie fnissa. Hon stod med handen för munnen och kunde inte hålla det inne.
Alvin kände hur kinderna blev varma. Han satte sig i gräset och tittade bort.
Winnie slutade fnissa. Hon kom fram och satte sig bredvid honom.
”Förlåt”, sa hon. ”Det är ingen trollboll. Det var bara på skoj.”
Alvin sa ingenting.
Winnie reste sig och hämtade bollen under häcken. ”Men jag kan ett trick”, sa hon. ”Ett riktigt. Lägg dig på rygg.”
Alvin lade sig ner. Winnie ställde sig bredvid honom och kastade bollen rakt upp, så högt hon kunde. Alvin tittade efter den. Han såg den röda bollen bli mindre och mindre mot de vita molnen. En stund, precis högst upp, såg det ut som om den nuddade ett av dem.
Sedan kom den ner, och Winnie fångade den.
”Den var uppe vid molnen”, sa Alvin.
”Nästan”, sa Winnie. ”Det är mitt trick. Man ska ligga ner, då ser det högre ut. Det får du gärna ha.”
Resten av eftermiddagen turades de om. Den ena kastade. Den andra låg på rygg och tittade.
Under häcken ligger den röda bollen, våt av dagg, du, och uppe i sitt rum har Alvin lovat sig själv att han i morgon ska lära Winnie att stå på ett ben med slutna ögon. Det kan hon nämligen inte. God natt.
