Det var en gång en liten pojke som hette Emil. Emil hade en storasyster som hette Anna. Anna var lite äldre än Emil, och hon älskade att leka med honom. Men ibland tyckte Anna också om att retas lite med Emil.
En solig eftermiddag, medan de lekte i trädgården, hittade Anna en stor, röd boll. ”Titta, Emil! Jag har hittat en magisk boll!” sa hon med ett glimten i ögat. Emil blev väldigt nyfiken och frågade, ”Vad kan den magiska bollen göra?”
Anna log och svarade, ”Den kan hoppa ända upp till molnen, men bara om du säger de magiska orden.” Emil blev väldigt exalterad och frågade, ”Vilka är de magiska orden?” Anna tänkte efter och sa, ”Du ska säga ’hop, hop, himmelstopp’ tre gånger!”
Emil upprepade de magiska orden, men bollen låg kvar på marken. Anna skrattade och sa, ”Kanske ska du prova igen!” Emil försökte igen och igen, men bollen hoppade fortfarande inte upp till molnen.
Emil började känna sig lite ledsen. ”Anna, varför funkar det inte?” frågade han med en liten rynka i pannan. Anna såg på sin lillebror och kunde se att han höll på att bli ledsen. Hon satte sig ner bredvid honom och sa, ”Det var bara på skoj, Emil. Bollen är inte magisk, men vi kan fortfarande ha roligt med den!”
Emil tittade upp på Anna och log lite. ”Okej, låt oss leka tillsammans,” sa han. Anna kastade bollen till Emil, och de började spela boll fram och tillbaka. De skrattade och sprang runt i trädgården, och snart hade Emil glömt allt om de magiska orden.
När solen började gå ner satte sig Anna och Emil på gräset och tittade upp på de första stjärnorna som dök upp på himlen. ”Vet du vad, Emil?” sa Anna. ”Även om jag retas med dig ibland, så älskar jag dig jättemycket.” Emil tittade på sin storasyster och sa, ”Jag älskar dig också, Anna.”
De satt där tillsammans, hand i hand, och visste att även om det kunde bli lite retande emellanåt, så var deras kärlek till varandra det viktigaste. Och med den tanken i hjärtat gick de in för att få en god natts sömn, redo för nya äventyr nästa dag.
