Det var en gång en liten häxa som hette Unna, och en morgon i oktober var hennes kvast försvunnen.
Den hade stått där den alltid stod, i hörnet vid dörren i hennes sneda hus längst bort på Kastanjevägen. Nu låg det bara en liten hög löv på golvet.
”Kvast?” ropade Unna. ”Kvast, var är du?”
Det kom inget svar. Kvastar svarar sällan. Men Unnas kvast brukade prassla lite när hon ropade.
Och om fem dagar var det halloween. Den enda kvällen på året då Unna flög runt över stan utan att någon undrade, eftersom alla trodde att det var en utklädnad.
Unna tog på sig sin stora hatt och gick ut för att leta.
Det första hon lade märke till var gången framför huset. Den var sopad. Alldeles ren. Inte ett enda löv.
Det var konstigt. För det var oktober, och kastanjeträden fällde löv hela tiden.
Hon gick ut på Kastanjevägen. Den var också sopad. Hela trottoaren. Löven låg i prydliga små högar vid varenda lyktstolpe.
Ute på torget var det likadant. Kullerstenarna var så rena att de glänste. Fru Halvarsson från bageriet stod utanför och kliade sig i huvudet.
”Jag har inte sopat”, sa hon. ”Det har ingen. Det var så här när jag kom.”
Unna följde de rena trottoarerna. Ner längs Skolgatan. Förbi kyrkan. Över bron. Det var som att följa ett spår av brödsmulor, fast tvärtom. Ett spår av ingenting, där det borde ha legat löv.
Till slut kom hon till parken.
Parken var stor och full av gamla lönnar och bokar och ekar, och hela marken var täckt av löv. Röda och gula och bruna, ända upp till fotknölarna.
Och mitt i parken, alldeles ensam, susade en kvast omkring och sopade.
Den sopade med stora, glada tag. Svisch. Svisch. Löven flög upp i luften och landade i prydliga högar. Sedan susade den bort till nästa bit och sopade vidare. Den nästan nynnade.
”Kvast!” sa Unna.
Kvasten stannade. Den stod alldeles stilla. Sedan lutade den sig lite åt sidan, som om den skämdes.
Unna gick fram till den. ”Varför har du rymt?”
Kvasten prasslade lite med sitt ris.
Och Unna förstod. Hela året stod den i hörnet. Den användes aldrig till att sopa, bara till att flyga. Men innerst inne var den en kvast. Och när löven föll på hösten kunde den inte stå emot. Den måste sopa.
Unna satte sig på en bänk.
”Okej”, sa hon. ”Du får gärna sopa. Men du måste säga till mig innan du ger dig av. Och du ska vara hemma innan det blir mörkt. Och på halloween ska vi flyga.”
Kvasten prasslade glatt.
Unna satt kvar på bänken hela eftermiddagen medan kvasten sopade parken. När den var klar fanns det tjugo stora runda lövhögar. I den största hade en igelkott redan grävt in sig för att sova.
Sedan flög de hem. Lågt över taken. Ingen såg dem.
Unnas kvast står i hörnet vid dörren igen i natt, med lite löv mellan riset. Ute i parken ligger tjugo lövhögar och väntar på vinden, och i den största sover en igelkott. God natt.
