Det var en gång en pojke som hette Love. Han bodde på en gård med röda längor och en stor lada, och varje år den första december hängde han upp sin julstrumpa på kakelugnen i vardagsrummet. Det var en röd strumpa med vit kant, som mormor hade stickat, och den var lika gammal som han själv.
Varje morgon i december låg det en liten sak i den. En nöt. En klementin. En gång en liten trähäst.
Men den trettonde december var strumpan borta.
Kroken satt kvar. Men strumpan hängde inte på den. Inte på golvet. Inte bakom kakelugnen. Inte i vedkorgen.
”Har du tagit den?” frågade Love sin storasyster.
”Varför skulle jag ta din strumpa?” sa hon.
”Har du?” frågade han mamma.
”Nej, gubben.”
Pappa hade inte heller tagit den. Katten såg ut som om den inte hade en aning om vad en strumpa var.
Love gick ut på trappan för att tänka. Det hade snöat i natt. Gården var vit och stilla, och snön låg mjuk och orörd över hela gårdsplanen.
Nästan orörd.
För det gick några spår där. Små spår. Inte större än Loves hand. De kom från hörnet av boningshuset, precis under vardagsrumsfönstret, och gick i en rak linje över gårdsplanen.
Bort till ladan.
Love tog på sig stövlar och mössa och följde spåren. De var konstiga. Inte som en katts. Inte som en hunds. De liknade små stövlar med spetsiga tår.
Vid ladugårdsporten tog spåren slut. Porten stod lite på glänt.
Love sköt upp den. Det knarrade.
Inne i ladan var det halvmörkt och ljumt och luktade hö. Dammet dansade i ljuset från de små fönstren. Korna i andra änden mumlade lite. Och uppe på höskullen, där halmbalarna låg staplade, kunde han höra något. Ett litet väsande ljud. Som någon som snarkade väldigt tyst.
Han klättrade uppför stegen.
Bakom den översta halmbalen, i ett bo av hö, låg en tomte och sov.
Han var inte större än en katt. Han hade röd luva, grått skägg, en grå tröja med lappar på armbågarna, och han hade dragit något gott över båda fötterna. Något rött med vit kant.
Loves julstrumpa.
Tomten hade stoppat ner båda sina små fötter i den på en gång, och nu låg han med strumpan som en liten sovsäck om benen och log i sömnen.
Love satte sig på huk. Han sa ingenting. Han bara tittade.
Då öppnade tomten ena ögat.
Han for upp och höll på att trilla ner från halmbalen. Han drog upp strumpan ända till hakan.
”Det är inte som det ser ut”, sa han snabbt.
”Det är min julstrumpa”, sa Love.
”Ja. Det är det.” Tomten tittade ner på strumpan. Sedan tittade han upp igen och såg plötsligt väldigt liten ut. ”Förlåt. Jag heter Tufse. Jag har bott i ladan i åttio år. Och det är så kallt i år. Mina stövlar har hål. Och så såg jag den där, där den hängde på kakelugnen, och den var så varm och mjuk, och jag tänkte att jag bara skulle låna den. Bara en natt.”
Love tittade på hans fötter. Han kunde se tårna sticka fram genom ett hål i den ena ullsocka som han hade på sig under julstrumpan.
”Har du fått någon tomtegröt i år?” frågade Love.
Tufse skakade på huvudet. ”Inte sedan din gammelfarfar var pojke. Folk glömmer det.”
Love klättrade ner för stegen och gick in i köket. Han sa ingenting till någon. Han tog en liten skål och fyllde den med risgrynsgröt från grytan som stod kvar från kvällsmaten i går. Han lade en klick smör i mitten. Sedan letade han fram ett par av sina egna gamla ullsockor som hade blivit för små.
Han bar upp alltihop på höskullen.
Tufse stirrade på gröten. Han stirrade på sockorna. Hans skägg började darra, och först trodde Love att han grät. Men han skrattade.
”Det är för mycket”, sa han.
”Du får behålla julstrumpan ett tag till”, sa Love. ”Tills du har varma fötter igen.”
Den kvällen stod pappa i vardagsrummet och kliade sig i nacken.
”Varför hänger det en av mina sockor på kakelugnen?”
Det gjorde det. En stor grå arbetssocka med ett slitet hål på hälen. Den var så lång att den nådde ända ner till golvet.
”Det är min nya julstrumpa”, sa Love. ”Den gamla är utlånad.”
Pappa tittade på mamma. Mamma tittade på pappa. Ingen av dem sa något.
Den natten snöade det igen. Och på morgonen gick det nya spår från ladan över gårdsplanen. Små spår med spetsiga tår som gick fram till vardagsrumsfönstret. Och tillbaka igen.
I pappas stora gråa socka låg en liten träfigur. En tomte med röd luva och ett leende, som om han var väldigt varm om fötterna. Den var täljd ur en bit gammalt timmer, och den luktade hö.
Love ställde den i fönstret, så att den kunde se bort mot ladan.
På julafton låg den röda julstrumpan på trappan. Ren och prydligt hopvikt. Med en liten grankvist nerstoppad i den.
Love hängde upp den igen. Men pappas gråa socka fick hänga bredvid. Man vet ju aldrig vem som får kalla fötter.
Har du varma fötter i natt? Tänk då på Tufse i ladan, med ullsockor på och full mage, som sover i sitt hö. Han fryser inte längre. God natt.
