Det var en gång en liten isbjörn som hennes mamma kallade Snöbjörnen, för hon var lika vit som snön och lika liten som en snöboll när hon föddes.
Hon var född i ett ide. Det låg inne i en stor snödriva på en bergssluttning långt upp i norr, på en ö där det inte finns några träd och där solen inte går upp alls på vintern. Hennes mamma hade grävt idet själv på hösten. Och där hade de legat hela vintern, i mörkret, tätt ihop. Mamma sov. Snöbjörnen drack mjölk och växte.
Hon hade aldrig varit ute.
Men en dag i mars började mamma gräva. Hon grävde med sina stora tassar i idets tak, och snön föll ner över dem, och så fanns det plötsligt ett hål. Och genom hålet kom det kall luft. Och ljus.
Inte mycket ljus. För det var kväll. Men mer ljus än Snöbjörnen någonsin hade sett.
Mamma kröp ut. Snöbjörnen kröp efter.
Det var vitt överallt. Bergssluttningen var vit. Dalen nedanför var vit. Och långt bort, där dalen tog slut, låg havet fruset till is, vitt och platt, så långt man kunde se.
Snöbjörnen satte sig på sin lilla bak i snön. Hon var alldeles stilla.
”Det här är världen”, sa mamma.
Det blev mörkare. Himlen blev mörkblå. Sedan kom stjärnorna. Snöbjörnen hade aldrig sett stjärnor. Hon tittade länge på dem och försökte förstå vad de var.
Och sedan kom norrskenet.
Det började som ett svagt grönaktigt sken över berget. Sedan blev det ett band. Sedan en gardin som vecklade ut sig över hela himlen, grön och böljande och rosa i kanterna. Den rörde sig. Den dansade långsamt från ena sidan till den andra.
Snöbjörnen sträckte upp nosen mot den och sniffade. Det luktade ingenting.
”Vad är det?” frågade hon.
”Det är norrskenet”, sa mamma. ”Det syns ofta på vintern. Jag såg det när jag var liten som du. Första kvällen ute.”
Snöbjörnen tittade på det gröna ljuset. Det speglades i snön runt dem, så att snön också blev lite grön.
Hon försökte fånga det. Hon reste sig på bakbenen och slog med tassen upp i luften. Hon ramlade omkull i snön. Mamma brummade, som en isbjörn gör när den skrattar.
Snöbjörnen rullade runt. Det var kallt. Det var underbart. Hon gjorde en liten rutschkana nerför snödrivan på magen. Hon grävde ett hål och stack ner huvudet i det. Hon sprang tre varv runt mamma.
Sedan blev hon trött.
De stannade utanför idet i många dagar till, så att Snöbjörnen kunde vänja sig vid kylan och bli stark i benen. Varje dag lekte hon lite längre. Och när de var redo skulle de gå ner till havsisen tillsammans. Där skulle mamma fånga sälar, för hon hade inte ätit på hela vintern.
Men den första kvällen kröp de in i idet igen. Snöbjörnen lade sig intill mammas mage, där pälsen var tjockast.
Genom hålet i taket kunde hon fortfarande se en liten bit himmel. Den var grön.
Idet i snödrivan har ett litet grönt fönster i natt. Snöbjörnen sover intill sin mammas mage och hör inte hur tyst världen är där ute. I morgon vill hon ut och försöka fånga ljuset igen. God natt.
