Det var en gång en mammutunge som hette Lumi, och han hade den längsta pälsen i hela flocken.
Det sa i alla fall hans mamma, och hon borde veta. Lumi var bara ett år gammal, men hans päls var redan så lång och tjock och rödbrun att den hängde ner över knäna som ett draperi, och när han sprang svängde den från sida till sida. Han hade små, runda öron, mycket mindre än en elefants, så att de inte frös. Och han hade två betar som precis hade börjat titta fram, så små att man fick titta noga.
Lumi levde under istiden, för väldigt, väldigt länge sedan. Hans flock vandrade omkring på mammutstäppen, ett stort, öppet land av gräs och snö och låga buskar som sträckte sig så långt man kunde se, och mycket längre. På sommaren var det grönt, och det fanns blommor. På vintern var det vitt och kallt och blåsigt, och då stod mammutarna tätt ihop och höll värmen.
En eftermiddag tidigt på vintern började det snöa.
Först var det bara några flingor. Sedan fler. Sedan kom vinden, och snön flög vågrätt över stäppen, så att man inte kunde se mer än några mammutlängder framåt. Lumis mamma ropade på honom med ett djupt, mullrande ljud, och han sprang fram till henne och ställde sig tätt intill hennes framben. Resten av flocken samlades runt dem. Mammutarna stod med ryggen mot vinden och huvudena mot varandra, en stor, brun klunga mitt i allt det vita.
Det var då Lumi hörde ett pipande.
Det kom inifrån snön. Ett litet, tunt ljud som nästan försvann i vinden. Lumi vred på huvudet. Han lyfte snabeln och sniffade.
Ute i kanten av flocken, precis där snön började, stod en liten, grå vargunge. Han var inte mycket större än Lumis fot. Pälsen var vit av snö, och öronen låg platt bakåt, och han darrade i hela kroppen.
”Mamma”, sa Lumi. ”Det är någon där.”
Hans mamma tittade ner. Hon tittade länge på vargungen. Sedan lyfte hon sin stora fot en liten bit och flyttade sig en aning åt sidan, så att det blev ett litet mellanrum mellan hennes ben och Lumis. En varm plats, i lä av hennes långa päls.
Lumi förstod. Han gick några steg ut mot vargungen. ”Kom”, sa han.
Vargungen tittade på honom med stora, gula ögon. Sedan kom han. Han sprang in under Lumis mammas mage, in mellan de långa håren som hängde ner från hennes sida, och lade sig i det lilla mellanrummet. Lumi ställde sig tätt intill honom.
Inne under pälsen blåste det nästan inte alls. Det var varmt och mörkt och luktade mammut. Vargungen slutade darra.
”Jag heter Ukko”, sa han efter en stund. ”Jag ville se hur långt jag kunde springa i den nya snön. Och sedan kom det mer snö, och då kunde jag inte se de andra.”
”Var bor de?” frågade Lumi.
”Vid klipporna”, sa Ukko. ”Vid den stora stenen som liknar en björn.”
Lumi kände till den stenen. Den låg inte så långt bort. Men nu kunde ingen se den. Man kunde inte se någonting alls.
”Hur ska de hitta dig?” frågade han.
Ukko funderade. Sedan lyfte han nosen så högt han kunde inne under pälsen och ylade.
”Auuuuu.”
Det var inget stort ylande. Det var tunt och lite darrigt. Men det gick ut genom pälsen och ut i snön och ut över stäppen.
De väntade. Vinden susade. Snön piskade.
Sedan kom svaret. Långt borta, genom snön.
”Auuuuuuuuu.”
Det var djupt och långt. Sedan kom ett till, och ett till, och till slut var det fyra eller fem röster som ylade tillsammans. Det lät som en sång. Vargar ylar för att hitta varandra och för att berätta var de är, och de kan höra varandra väldigt långt bort.
”Det är min familj”, sa Ukko. Han viftade på svansen så att den slog mot Lumis ben.
”Stanna här tills de kommer”, sa Lumis mamma. Det var det första hon hade sagt.
Ukko stannade. Han ylade igen varje gång svaret kom, och varje gång kom det lite närmare. Till slut, när snön höll på att lägga sig, såg Lumi några grå skuggor komma gående över stäppen. Fem vargar, stora och grå, med snö på ryggen. De gick långsamt och lugnt. De stannade en bra bit från mammutarna och satte sig ner.
Ukko sprang ut ur pälsen och bort till dem. De slickade honom i ansiktet och på öronen, och den största av dem knuffade honom med nosen, som om hon sa: Det där gör du inte igen.
Sedan tittade den stora vargen bort mot mammutflocken. Hon böjde huvudet. Lumis mamma lyfte snabeln.
Mer än så blev inte sagt. Det behövdes inte.
Vargarna gick tillbaka mot klipporna. Ukko gick sist. Han vände sig om en gång och ylade, ett litet, glatt ylande, och Lumi lyfte snabeln och trumpetade tillbaka så högt han kunde.
Det har blivit tyst på stäppen nu, du. Snön ligger vit och mjuk, och vid klippan som liknar en björn sover Ukko i en hög av vargar. Lumi står i flocken, tätt intill sin mamma, med pälsen hängande ner över knäna. Blunda och lägg dig varmt, precis som han. God natt.
