Det var en gång en prinsessa som hette Sigrid. Hon var nio år, hon hade röda kinder året runt, och hon var bara riktigt glad på vintern. På sommaren var hon sur och svettig. På hösten väntade hon. Men när sjön vid slottet frös till och snön låg på taken sprang hon runt på gårdarna med mössan på sned och var den gladaste prinsessan i hela landet.
Folk kallade henne Vinterprinsessan. Det var hon stolt över.
En vinter var kylan hårdare än någonsin. Sjön frös så tjock att man kunde åka häst och släde på den, och istapparna hängde från slottets takrännor som orgelpipor.
Det var den vintern Sigrid fick sin idé.
”Jag vill bygga ett slott”, sa hon vid frukostbordet. ”Av is.”
Kungen tittade upp från sin gröt. ”Ett isslott?”
”På gården. Så att alla barn i stan kan komma och leka i det.”
Drottningen och kungen tittade på varandra.
”Fråga Gunnar”, sa drottningen. ”Han vet allt om is.”
Gunnar var isskärare. Varje vinter skar han ut stora isblock ur sjön och körde in dem i slottets iskällare, där de fick ligga under sågspån hela sommaren, så att det fanns is till mjölken och till kungens sorbet. Han var gammal och hade ett skägg som alltid var fullt av rimfrost på morgonen.
Sigrid hittade honom ute på sjön med sin långa issåg.
”Kan man bygga ett slott av is?” frågade hon.
Gunnar slutade såga. Han tänkte länge. ”Det kan man”, sa han. ”Men det är tungt arbete. Och det smälter till våren.”
”Det gör ingenting. Det är ett vinterslott.”
Gunnar nickade långsamt. ”Hämta då dina tjockaste vantar.”
De började nästa morgon.
Gunnar sågade. Långa raka snitt i den gröna isen. Sigrid fick inte såga, för sågen var vass, men hon fick stå med stången och skjuta blocken bort till släden när de flöt loss i det svarta vattnet. Hon fick hålla sig bakom det röda snöre som Gunnar hade knutit mellan två pinnar, för där de skar var isen öppen.
”Inte en tå över snöret”, sa Gunnar.
”Inte en tå”, sa Sigrid.
Hästen drog upp blocken till slottet. Där lades de som tegelstenar. En rad. Sedan en rad till. Gunnar hällde en hink vatten över varje rad, och i kylan frös vattnet genast och limmade ihop blocken.
Andra kom och hjälpte till. Kockens pojke. Två flickor från bageriet. Stalldrängen, som inte hade så mycket att göra på vintern. Till slut kom kungen själv, i sin pälskappa, och lyfte block med rött ansikte.
Det tog elva dagar.
Sedan stod det där. Ett slott av is mitt på gården, lika högt som två vuxna män. Det hade fyra torn, en port och en gång man kunde krypa igenom. Isen var inte vit. Den var grön och blå och alldeles klar på sina ställen, så att man kunde se rakt igenom väggarna, och inne i den fanns små frusna bubblor som hade legat i sjön hela hösten.
Första kvällen satte Sigrid och Gunnar ljus i alla tornen. Små talgljus i plåtburkar.
När ljusen var tända kom folk från hela stan gående för att titta. Slottet lyste. Inte som ett hus med ljus i fönstren, utan alldeles inifrån, hela vägen igenom, grönt och blått och gyllene, som om det var byggt av ljus och inte av is.
Det blev alldeles tyst på gården.
Sedan började barnen springa. In genom porten. Genom gången på mage. Upp i det lägsta tornet, där det fanns plats för tre. De lekte i isslottet tills det var mörkt och deras mammor ropade och deras vantar var genomblöta.
Isslottet stod kvar hela vintern. Varje kväll tände någon ljusen.
I mars började det droppa. Först från tornen. Sedan från porten. Tornen blev runda och smala i toppen. En morgon var ett av dem borta. Sigrid stod vid fönstret och tittade på det.
”Är du ledsen?” frågade drottningen.
Sigrid tänkte efter. ”Lite”, sa hon. ”Men det rinner ju bara tillbaka ut i sjön. Och sedan fryser den igen till vintern.”
Det sista av isslottet smälte en solig dag i april. Det blev en stor vattenpöl mitt på gården, och den rann långsamt ner i rännstenen och ut mot sjön.
Sigrid satte sig på trappan och tittade på den. Sedan gick hon in och letade fram sin almanacka. Hon räknade månader. Åtta.
Åtta månader tills sjön frös igen.
Hon satte ett kryss vid december och skrev med blyerts: Gunnar. Större torn.
Kan du se det framför dig? Ett slott av grön is med ljus inuti, som står alldeles stilla i den kalla natten. Låt det lysa lite för dig medan du somnar, lilla vintermänniska. God natt.
