Det var en gång en pojke som hette Gustav, och han kunde ett alldeles särskilt trick: Han kunde vissla med två fingrar i munnen, så högt att kråkorna lyfte från fältet. Oftast övade han i skogen bakom byn, där ingen blev störd av det.
En eftermiddag, när han var mitt i en riktigt bra vissling, hörde han någon sucka.
Bakom den stora eken svävade ett litet vitt spöke. Det var inte mycket större än en kudde, och det hade två runda mörka ögon och en mun som hängde neråt.
”Förlåt”, sa Gustav. ”Var det för högt?”
”Nej, nej”, sa spöket. ”Det var fint. Det är bara jag. Jag är ledsen.”
”Varför då?”
Spöket sjönk lite ner mot marken. ”Jag heter Silas. Och jag är ett spöke. Och jag kan inte säga bu.”
”Inte alls?”
”Hör själv.” Silas tog ett djupt andetag. Han blåste upp sig så att han blev nästan dubbelt så stor. Och sedan sa han:
”Buff.”
Gustav bet sig i läppen för att inte skratta.
”Bä”, försökte Silas. ”Bo. Mjau. Bulle.” Han sjönk ihop igen. ”Alla de andra spökena kan det. De övar vid kyrkan varje natt. BU! BU! Och jag står bara längst bak och säger buff.”
Gustav satte sig på en rot. ”Okej”, sa han. ”Jag kunde inte heller vissla när jag var liten. Det tog mig hela sommaren. Vi kan öva.”
”Vill du verkligen det?”
”Jag har inget annat att göra före middagen.”
Så de övade.
”Först läpparna”, sa Gustav. ”Du ska göra dem runda. Som ett O. Så här.”
Silas gjorde ett O. Det var mer en fyrkant.
”Och sedan ska ljudet komma nerifrån magen.”
”Jag har ingen mage”, sa Silas. ”Jag är ett spöke.”
”Då därifrån där magen skulle ha varit.”
Silas tänkte på det. Han blundade. Han samlade sig så gott han kunde.
”B…”, sa han.
”Det var nära!” sa Gustav. ”Nu bara ett u på slutet.”
”Buu”, sa Silas. Det var väldigt tyst. Det lät som en katt som nyser.
”Bättre! En gång till. Högre.”
”BU-HI-HI!”
Det var inte ett riktigt bu. Det var ett bu som hade snubblat över ett fniss på vägen ut. Och det var så överraskande och så fånigt att Gustav ramlade baklänges ner från roten och blev liggande bland löven och skrattade tills han fick ont i sidan.
Silas tittade förskräckt på honom. ”Var det dåligt?”
”Nej”, flämtade Gustav. ”Det var det roligaste jag någonsin har hört.”
Silas svävade lite högre. ”Det var inte läskigt”, sa han.
”Nej”, sa Gustav. ”Det var mycket bättre.”
De övade vidare tills skogen blev blå av skymning. Silas lärde sig att säga ett alldeles utmärkt bu. Inte det mest skrämmande i världen, men ett riktigt ett. Men ibland, när han glömde att koncentrera sig, kom det fortfarande med ett fniss. Och varje gång skrattade Gustav.
Från byn ropade någon på Gustav. Det var pappa, som stod vid trädgårdsgrinden med lyktan.
”Jag måste gå hem”, sa Gustav. ”Kommer du i morgon?”
”Det gör jag”, sa Silas. ”Jag ska lära mig att vissla.”
”Du har inga fingrar.”
”Då därifrån där fingrarna skulle ha varit.”
Den natten vid kyrkan ställde spökena upp sig på rad för att öva, som de alltid gjorde.
”BU!” sa det största.
”BU!” sa nästa.
”BU-HI-HI!” sa Silas längst bak.
Det blev tyst en stund. Sedan började det största spöket fnissa. Och nästa. Och till slut svävade alla spökena runt i månskenet och skrattade så mycket att de glömde att vara läskiga resten av natten.
Inne i byn låg Gustav i sin säng. Han tyckte att han hörde något som lät som skratt, långt borta.
Om du hör ett litet bu i mörkret i natt, så lyssna noga. Det kanske kommer ett fniss efteråt. Sov gott och god natt, du.
