Det var en gång två syskon som hette Nina och Fritz, och i april fick de en tjuv i trädgården som ingen kunde se.
Det började med farmors garn. Farmor satt ofta på bänken under äppelträdet och stickade, och en eftermiddag hade hon glömt sitt gula ullgarn på bänken. Nästa morgon låg garnet kvar. Men änden av tråden var fransig, som om någon hade dragit i den, och en lång bit var borta.
Sedan var det Fidos hår. Fido var familjens hund, stor och lurvig och grå, och på våren tappade han päls i stora tussar. Pappa hade borstat honom på altanen och lagt en hög hår i en hink. På eftermiddagen var hinken halvtom.
Och sedan dynan. Den gamla trädgårdsdynan på gungan var fylld med ull, den hade ett litet hål i sidan, och ur hålet stack det ut lite vit stoppning. Varje dag blev hålet lite större, och det fanns lite mindre stoppning.
”Det är en tjuv”, sa Fritz. Han var fem.
”En osynlig tjuv”, sa Nina. Hon var åtta och ville bli detektiv. ”För vi har varit i trädgården hela dagen, och ingen har sett något.”
Hon tog fram en anteckningsbok och skrev: Stulet. Garn. Hundhår. Stoppning. Allt är mjukt.
”Vem stjäl mjuka saker?” sa hon.
Pappa tittade ut genom fönstret. ”Det kan jag nog gissa”, sa han. ”Men ni får ta reda på det själva. Sätt er tysta på trappan i morgon bitti och håll utkik. Alldeles tysta. Det är det viktigaste.”
Nästa morgon satt de på trappan i sina jackor. Det var kallt. Fido låg bredvid dem. Trädgården var helt stilla.
Och sedan kom tjuven.
Den var liten. Mindre än Ninas hand. Den hade gult bröst med en svart rand ner längs mitten, svart huvud och vita kinder. Den landade på kanten av hinken med hundhår, tittade sig omkring, stack ner näbben och fyllde den med grått hår. Så mycket att det såg ut som om den hade fått mustasch. Och sedan flög den.
”En talgoxe!” viskade Nina.
Den flög raka vägen till fågelholken i det gamla äppelträdet och försvann in genom det lilla runda hålet.
En stund senare kom den ut igen och flög bort till gungan och började dra i dynans stoppning.
Pappa satte sig bredvid dem. Han berättade att talgoxar bygger bo i april. Först gör de en botten av mossa. Och sedan fodret inuti, det mjuka lagret där äggen ska ligga. Till det samlar de allt som är mjukt. Fjädrar och ull och djurhår. Då håller sig äggen varma.
”Får vi titta in i holken?” frågade Fritz.
”Nej”, sa pappa. ”Då kan hon bli rädd och lämna boet. Vi tittar härifrån.”
På eftermiddagen lade Nina en liten hög av Fidos hår på bänken med flit. Pappa klippte också några korta bitar av det gula garnet. Inte långa, sa han, för i långa trådar kan fåglarna trassla in sig.
Talgoxen tog alltihop.
I anteckningsboken skrev Nina: Fallet löst. Tjuven: en talgoxe. Hon stjäl till sina ägg. Hon får gärna komma tillbaka.
Inne i fågelholken i äppelträdet ligger ett litet bo i natt, fodrat med grått hundhår, vit stoppning och några gula trådar från farmors garn. Talgoxen sitter på det med fjädrarna uppburrade. Och ute i hallen sover Fido, utan att veta att han håller nio små ägg varma. God natt.
