Det var en gång en sjöman som hette Sindbad, och han hade varit på fler äventyrliga resor än någon annan i hela Bagdad.
En varm eftermiddag gick en fattig bärare förbi Sindbads stora hus. Han hette också Sindbad, men alla kallade honom Sindbad bäraren, eftersom han bar tunga säckar åt folk. Han satte sig på bänken utanför porten för att vila, och han suckade.
”Varför ska vissa människor ha det så bra”, sa han högt, ”medan jag måste släpa hela dagen?”
Sindbad sjöfararen hörde honom genom fönstret. Han bjöd in honom till ett bord fullt av frukt och varmt bröd.
”Du tror att mitt liv har varit lätt”, sa Sindbad sjöfararen. ”Låt mig berätta hur jag fick allt det här.”
Och så berättade han.
”När jag var ung gav jag mig ut och seglade med några köpmän. Vi seglade länge, och en dag kom vi till en liten, grön ö mitt i havet. Den var alldeles platt och slät och hade lite gräs på sig. Vi gick i land och tände en brasa för att laga mat.
Men då började ön skaka. Den gungade fram och tillbaka. Och kaptenen ropade från skeppet: ’Kom tillbaka! Det är ingen ö. Det är en jättestor val som har sovit så länge på vattnet att det har vuxit gräs på ryggen. Brasan har väckt den!’
Alla sprang mot skeppet. Men jag hann inte. Valen dök ner i havet med ett stort plask, och jag blev kvar i vattnet. Som tur var fick jag tag i en stor träbalja som vi hade haft med oss i land. Jag satt i den en hel dag och en hel natt, och vågorna vaggade mig. Till slut spolades jag i land på en riktig ö. Där bodde vänliga människor, och deras kung lät mig segla hem med nästa skepp. Jag kom hem med gåvor och kryddor.”
Sindbad bäraren lyssnade med öppen mun.
”Men jag kunde inte stanna hemma”, fortsatte Sindbad sjöfararen. ”Havet lockade mig. Så jag gav mig ut på en ny resa. Den här gången gick jag i land på en ö där det stod en stor, vit kupol mitt i alltihop. Jag gick runt den. Det fanns ingen dörr. Då förstod jag att det inte alls var en kupol. Det var ett ägg. Ett jättestort ägg.
Plötsligt blev det mörkt, som om solen gick ner. Det var en fågel, så stor att dess vingar täckte hela himlen. Det var fågeln Rok. Den satte sig på ägget och somnade.
Jag tänkte: ’Den fågeln kan ta mig bort från ön.’ Så jag knöt fast min turban om dess ena fot. På morgonen flög fågeln upp. Jag hängde i turbanen, högt över havet och bergen, och vinden susade om öronen.
Fågeln landade i en djup dal. Jag lossade turbanen och hoppade ner. Fågeln flög vidare utan att märka mig. Och nu ska du höra. Dalen var full av diamanter. Stora och små, de låg överallt på marken och glittrade som stjärnor.
Jag fyllde fickorna. Men hur skulle jag komma ut? Bergen var så branta att ingen kunde klättra uppför dem.
Då kom några stora örnar flygande ner i dalen för att samla diamanter till sina bon. Örnar tycker om saker som glänser. Jag höll fast i den största örnens ben, och den flög upp med mig på bergstoppen. Där stod några köpmän och väntade på att örnarna skulle komma med diamanter. De blev mycket förvånade när en örn kom med en man i stället. Jag gav dem några av mina diamanter, och de tog mig med hem.”
Sindbad sjöfararen log. ”Så har jag rest sju gånger. Varje gång har havet retats med mig, och varje gång har jag kommit hem. Det har inte varit lätt. Men det har varit spännande.”
Han gav Sindbad bäraren en påse med hundra guldmynt.
”Kom tillbaka i morgon”, sa han. ”Då ska du få höra om den tredje resan.”
Och Sindbad bäraren kom tillbaka varje dag i sju dagar och fick höra om alla sju resorna. Han bar aldrig mer tunga säckar. De två Sindbadarna blev de bästa vänner, och på kvällarna satt de i trädgården och drack söt saft och tittade på stjärnorna.
I det stora huset i Bagdad sover Sindbad sjöfararen i natt, du, och drömmer om valar med gräs på ryggen och fåglar som är stora som himlen. I morgon ska han berätta om nästa resa. God natt.
