Det var en gång en gorillaunge som hette Moko, och han var rädd för en enda sak i hela världen: elefanter.
Det var inte för att en elefant någonsin hade gjort honom något. Det var bara för att de var så stora. Och så tysta. Moko bodde i regnskogen i Kongo, och där lever det skogselefanter. De är mindre än de elefanter man ser på bilder från savannen, med runda öron och raka, smala betar som pekar nedåt. Men för en gorillaunge är de ändå enorma. Och de kan gå genom skogen så ljudlöst att man upptäcker dem först när det plötsligt står ett grått ben alldeles bredvid en.
Mitt i skogen låg en glänta. Den var platt och öppen och full av grunt, sumpigt vatten och gröna vattenväxter, och solen sken ner på den som i en stor skål. Alla djuren i skogen kände till den. Bufflar kom dit för att dricka. Papegojor satte sig i kanten och skrek. Och elefanterna kom, många av dem, varenda eftermiddag.
En dag sa Mokos mamma att de skulle gå dit.
”Vattenväxterna är söta nu”, sa hon. ”Det är dags.”
Moko höll sig fast på hennes rygg medan de gick ut mellan de sista träden. Gläntan var full av elefanter. Några stod i vatten upp till knäna. Några stod med snabeln nere i leran. En liten elefantunge sprang runt och sprutade på sig själv och tjöt.
Mokos mamma gick lugnt ut i vattnet. Hon satte sig ner så att det nådde henne till midjan, plockade en stor näve vattenväxter och började äta. Moko blev sittande på hennes rygg. Han gjorde sig så liten han kunde.
En av elefanterna stod inte så långt ifrån dem. Hon var gammal. Huden var rynkig och grå som ett gammalt träd, och ena betan var kortare än den andra. Hon stod och grävde i botten med snabeln, långsamt och noggrant, och då och då lyfte hon den till munnen och drack.
Moko tittade på henne. Han kunde inte låta bli.
Efter en stund lyfte den gamla elefanten huvudet och tittade tillbaka på honom. Hon hade små, bruna ögon med långa ögonfransar.
”Du tittar mycket”, sa hon.
Moko gömde ansiktet i sin mammas päls.
”Han är lite blyg”, sa hans mamma med munnen full av växter.
”Det är klokt att vara lite blyg”, sa elefanten. Hon hette Ndolo, berättade hon. Hon hade kommit till gläntan ända sedan hon själv var en liten unge, och hennes mamma före henne. ”Vet du varför vi gräver?”
Moko tittade fram, bara med ena ögat. Han skakade på huvudet.
”Det finns salt i jorden här”, sa Ndolo. ”Och andra bra saker som man inte kan smaka, men som kroppen tycker om. Det ligger djupt nere. Så vi gräver hål med snabeln, och när vattnet sipprar upp i hålen tar vi upp det.” Hon stack ner snabeln igen och lyfte den. ”Vill du smaka?”
Moko tittade på sin mamma. Hans mamma nickade.
Ndolo höll snabeln alldeles stilla, precis framför honom. Den var grå och rynkig och fuktig i spetsen och luktade lera. Moko lutade sig fram och drack en pytteliten klunk av vattnet som droppade från den.
Det smakade sten och jord och något lite salt. Det smakade inte särskilt gott.
Moko drog tillbaka huvudet. Sedan sa han det första han någonsin hade sagt till en elefant.
”Har du också provat vattenväxterna?”
Ndolo skrattade. Det lät som ett djupt mullrande nere i magen. ”Många gånger”, sa hon.
Den lilla elefantungen kom springande och plaskade upp bredvid dem. Den sprutade vatten på Moko, så att han blev genomblöt. Moko gled ner från sin mammas rygg. Han stod i vattnet upp till magen, och nu satt han inte längre på någons rygg. Han plockade en vattenväxt och höll fram den mot elefantungen.
Den tog den med snabeln.
Resten av eftermiddagen plaskade de runt i kanten av gläntan, en gorillaunge och en elefantunge, medan deras mammor åt och grävde och höll ett öga på dem. Först när solen blev röd och låg över träden gick gorillorna tillbaka in i skogen för att bygga sina bon för natten.
Moko tittade tillbaka en gång. Ndolo stod fortfarande mitt i gläntan, stor och grå och stilla, och lyfte snabeln.
Nu ligger Moko i sitt bo av böjda grenar, du, och han luktar fortfarande lite lera och salt. Han drömmer om gläntan och om att han i morgon ska ut och plaska igen. Elefanter är fortfarande väldigt stora, tycker han. Men de är inte farliga. De är bara stora. God natt, lilla vän.
