Det var en gång en pojke som hette Leo. Han bodde på en ö som var så liten att man kunde gå runt den på en eftermiddag. Mitt på ön låg en sovande vulkan, och därför hette ön Lavaön, fast det inte hade funnits någon lava där i mannaminne.
Leo kände varenda sten på stranden. Han kände krabbornas hål och platsen där måsarna lade sina ägg. Så när han en morgon hittade en stig som han aldrig hade sett förut, en smal stig av krossade snäckskal som slingrade sig in i djungeln, blev han stående alldeles stilla.
Han gick hem först och berättade det för sin storebror Sigge, som höll på att laga ett fisknät.
”Ta med visslan”, sa Sigge och kastade till honom den lilla träpipan som de alltid använde. ”Om det är något, så visslar du tre gånger. Då kommer jag.”
Stigen ledde uppåt mellan palmer och stora gröna blad, där fåglarna skrek och regnvattnet fortfarande droppade från nattens skur. Till slut stod Leo framför en klippa. I klippan fanns en öppning. Och ut ur öppningen kom ett svagt, gyllene sken.
Leo tog visslan i handen och gick in.
Grottan var full av kristaller. De satt i taket och på väggarna och lyste i alla regnbågens färger, som om någon hade tänt tusen små nattlampor. Det var varmt där inne. Det luktade sten och något sött.
Längst in låg en sjö. Och ute på en liten ö i sjön stod en blomma.
Den var gyllene och stor som en tallrik. Men den hängde med huvudet.
”Hon är törstig”, sa en röst.
Vid stranden låg en gammal sköldpadda. Hennes skal var repigt och slitet, och hon hade ögon som såg ut som om de hade sett allt som fanns att se. Två gånger.
”Jag heter Bodil”, sa sköldpaddan. ”Och det är bra att du kom. Blomman håller vulkanen sovande. Så länge den blommar sover jätten. Men den måste få vatten. Färskt vatten. Och jag kan inte bära något. Jag har inga händer.”
”Men här finns ju vatten”, sa Leo och pekade på sjön.
”Försök”, sa Bodil.
Leo fyllde händerna med sjövatten och vadade ut till blomman. Han hällde det över den. Blomman krökte ihop sig.
”Sjön är salt”, sa Bodil. ”Den rinner ut i havet under klippan.”
Leo sprang ut ur grottan och hittade en vattenpöl på stigen. Han bar in vattnet i ett stort snäckskal. Men det var brunt och lerigt, och när han hällde det på blomman blev bladen grå i kanten.
”Det var inte tillräckligt friskt”, sa Bodil stilla.
Leo satte sig på en sten. Han var blöt och sur och lite ledsen. Utanför började det regna igen. Han kunde höra det trumma på de stora bladen framför grottan. Trumma, trumma, trumma.
Då reste han sig.
Han sprang ut i regnet och hittade det största blad han kunde hitta. Han böjde ihop det som en skål och höll upp det mot himlen. Dropp. Dropp. Plask. Regnvattnet samlades i bladet, klart som glas.
Försiktigt, så försiktigt, bar han det in genom grottan och ut till den lilla ön.
Han hällde.
Blomman lyfte på huvudet. Först lite grann, sedan helt. Kronbladen vecklade ut sig, och grottan fylldes av ett varmt, gyllene ljus, så att kristallerna sjöng. En låg, ren ton, som när man drar ett blött finger runt kanten på ett glas.
Långt där nere under dem, under sjön och klippan och hela ön, lät det som en jätte som suckade nöjt och vände sig på andra sidan.
”Hon måste få vatten varje gång det har regnat”, sa Bodil. ”Kan du komma ihåg det?”
”Det kan jag”, sa Leo. ”Och Sigge kan hjälpa till om jag är sjuk.”
Bodil tittade länge på honom. Sedan nickade hon långsamt. ”Bra”, sa hon. ”Det är klokt att vara två om en sådan hemlighet.”
När Leo kom hem låg fisknätet färdigt på stranden, och Sigge satt vid elden och väntade.
”Du visslade inte”, sa han.
”Nej”, sa Leo. ”Men jag ska visa dig något i morgon. När det har regnat.”
På natten regnade det igen. Leo låg i sin hängmatta och lyssnade på dropparna på taket. Varje droppe var en liten klunk till en blomma inne i berget.
Regnar det i natt, du, så tänk på att det någonstans inne i ett berg står en gyllene blomma och dricker varenda droppe. Sov gott och god natt.
