Det var en gång en flicka som hette Rapunzel, och hon hade det längsta håret i hela världen.
Det började redan innan hon föddes. Hennes mamma och pappa bodde i ett litet hus med ett fönster mot en hög mur. Bakom muren låg den vackraste trädgården, full av blommor och grönsaker. Den tillhörde en häxa, och ingen vågade gå in där.
En dag fick mamman syn på en rabatt med rapunsel, en sorts sallad med små, gröna blad. Hon blev så fruktansvärt sugen på den att hon inte kunde tänka på något annat.
”Jag måste få lite av den där salladen”, sa hon. ”Annars kan jag inte sova.”
På kvällen klättrade pappan över muren och plockade en näve. Mamman gjorde sallad av den, och den smakade så gott att hon ville ha mer. Nästa kväll klättrade han över igen. Men när han hoppade ner i trädgården stod häxan precis framför honom.
”Hur vågar du stjäla från min trädgård?” sa hon.
”Förlåt”, sa pappan. ”Min fru väntar barn, och hon är så fruktansvärt sugen på din sallad.”
Häxan kisade med ögonen. ”Då får du ta så mycket du vill”, sa hon. ”Men när barnet föds ska hon komma och bo hos mig.”
Pappan var så rädd att han sa ja.
När den lilla flickan kom till världen kom häxan och tog henne med sig. Hon kallade henne Rapunzel, efter salladen. Hon var inte elak mot henne. Men hon ville ha henne helt för sig själv. Och när Rapunzel var tolv år satte häxan henne i ett torn mitt inne i skogen. Tornet hade ingen dörr och ingen trappa. Bara ett litet fönster högst upp.
När häxan ville upp till henne ställde hon sig nedanför och ropade:
”Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt hår!”
Då flätade Rapunzel ut sitt långa, gyllene hår, lindade det runt en krok vid fönstret och lät det falla. Det var så långt att det nådde ända ner till marken. Och häxan klättrade upp för det.
Rapunzel satt i tornet i många år. Hon sjöng för fåglarna som satte sig på fönsterbrädet, och hennes röst var så vacker att den hördes långt in i skogen.
En dag red en kungason förbi. Han hörde sången och stannade. Han letade efter en dörr, men det fanns ingen. Nästa dag kom han tillbaka. Och igen. Då såg han häxan komma och hörde henne ropa.
När häxan hade gått ställde han sig själv nedanför tornet.
”Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt hår!”
Håret föll ner. Och kungasonen klättrade upp.
Rapunzel blev mycket förskräckt. Hon hade aldrig sett en man förut. Men han var snäll och pratade lugnt, och han berättade om städer och marknader och havet. Han kom tillbaka nästa kväll, och kvällen därpå. Rapunzel längtade varje dag efter att höra honom ropa.
”Vill du följa med mig härifrån?” frågade han en kväll.
”Ja”, sa Rapunzel. ”Men jag kan inte komma ner. Ta med en sidentråd varje gång du kommer. Då flätar jag en stege.”
Det gjorde han. Men en dag råkade Rapunzel säga något dumt till häxan.
”Hur kommer det sig att du är så mycket tyngre att dra upp än kungasonen?”
Häxan blev rasande. Hon tog en sax och klippte av Rapunzels långa fläta. Klipp, klapp. Sedan tog hon med Rapunzel långt bort, till en öde dal på andra sidan bergen, och lät henne stanna där.
På kvällen kom kungasonen.
”Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt hår!”
Häxan hade knutit fast flätan vid fönstret. Hon lät den falla, och han klättrade upp. Men i fönstret stod inte Rapunzel. Där stod häxan.
”Fågeln har flugit”, sa hon. ”Du får aldrig se henne igen.”
Kungasonen klättrade ner igen, mycket långsamt. Men han trodde inte på häxan. Han red ut i världen för att leta.
Han letade i ett helt år. Han red genom skogar och över berg, och han frågade alla han mötte. Till slut kom han till en öde dal. Och där hörde han en röst som sjöng. Den vackraste rösten i världen.
”Rapunzel!” ropade han.
Rapunzel kom springande. Hennes hår var kort nu och lockade sig kring öronen. Hon grät av glädje, och kungasonen skrattade och grät på samma gång.
Han tog med henne till sitt kungarike. Men först red de till det lilla huset med fönstret mot muren. Rapunzels mamma och pappa öppnade dörren, och de kände igen henne direkt. De hade väntat på henne varenda dag. Det blev bröllop, och hennes föräldrar fick ett litet hus alldeles intill slottet med en egen trädgård, full av rapunsel.
Och häxan? Hon sitter fortfarande i tornet med en lång, gyllene fläta och ingen att hissa upp. Hon använder den som halsduk när det blåser.
Rapunzel sover i ett slott med en riktig trappa nu, du, med sitt korta hår utspritt över kudden. Utanför fönstret växer det rapunsel i en liten rabatt, och varje kväll sjunger hon en sång för fåglarna innan hon blundar. God natt.
