Det var en gång en dinosauriemamma som var lång som tre bussar. Hon var en titanosaurie, med en hals som kunde nå upp i trädtopparna och en svans som sopade över marken bakom henne. Hon bodde på en ö med en vulkan, för många miljoner år sedan, och hon skulle lägga ägg.
Det var inte lätt för en så stor dinosaurie att ta hand om sina ägg. Hon kunde inte ligga på dem, för då skulle de gå sönder. Hon kunde inte hålla dem varma med magen. Hon var alldeles för tung.
Men på vulkanön fanns det ett särskilt ställe.
Det var nere vid foten av vulkanen. Där var marken alltid varm. Inte brännande varm. Bara ljum, så som en sten är ljum efter en hel dag i solen. På sina ställen kom det små pust av ånga upp mellan stenarna, och i små hål bubblade varmt vatten.
Hit kom titanosauriemammorna varenda gång de skulle lägga ägg. Dinosauriemamman hade själv legat i ett ägg här en gång.
Hon gick långsamt mellan de ångande hålen. Hon måste hitta rätt ställe. Inte för varmt, inte för kallt. Hon sniffade på marken och klev försiktigt med sina stora fötter, som var lika breda som ett bord.
Till slut hittade hon det. Ett ställe mellan två stenar, där jorden var ljum och fuktig och mjuk.
Hon grävde en grop med framfötterna. Sedan lade hon äggen. Det tog lång tid. Det var många. De var runda och grå och lika stora som en grapefrukt, och det var nästan trettio stycken.
Sedan sköt hon jord över dem med fötterna. Inte för mycket. Bara så att de blev täckta.
Runt omkring henne gick andra titanosauriemammor och gjorde likadant. Hela sluttningen var full av bon.
Nu kunde hon inte göra mer. Den varma jorden skulle ta hand om äggen. Den skulle hålla dem varma hela dagen och hela natten, i många veckor, tills ungarna var redo.
Mamman gick långsamt ner mot skogen för att äta. Bakom henne ångade marken.
Veckorna gick. Regnet kom och gick. Vulkanen mullrade lite en enda natt och blev sedan tyst igen. Nere i den ljumma jorden växte det något inne i äggen.
Och en tidig morgon började det knastra.
Ett litet hål i ett skal. En liten, grå näsborre som kom ut och sniffade. Sedan ett öga. Och sedan, med en stor knuff, ett litet huvud.
Den första ungen kröp upp ur jorden. Han var lika stor som en katt. Han hade en liten hals och en liten svans och alldeles för stora fötter. Vi kan kalla honom Klump.
Klump tittade sig omkring. Överallt på sluttningen knastrade det. Små huvuden stack upp ur jorden. Små fötter sparkade. Alla ungarna kom fram samtidigt, som om de hade bestämt det.
Klump var hungrig. Han kunde känna lukten av gröna blad någonstans. Han gick mot lukten, vinglig på sina stora fötter, och alla de andra ungarna följde efter.
Ute i skogskanten stod de stora titanosaurierna och åt. De tittade ner på de små. En av dem sänkte sin långa hals ända ner till Klump och sniffade på honom. Klump sniffade tillbaka.
Sedan gjorde den stora ett djupt, mullrande ljud. Det lät som åska långt bort. Klump visste inte vad det betydde. Men han gick närmare den stora foten och blev stående där.
Den natten låg ungarna tätt ihop bland ormbunkarna i skogskanten, i en stor, mjuk hög. Ute i skogen gick de stora och mumsade blad i mörkret med sina långa halsar. Klump låg mitt i högen. Nere vid vulkanen ångade den ljumma jorden, tom nu, men redo för nästa gång.
Vulkanön sover i natt, du, och marken är ljum under ormbunkarna. Klump ligger i mitten, där det är allra varmast. Hitta ditt varmaste ställe under täcket och stanna där. God natt.
