Det var en gång en liten ren som hette Rudi. Han var född i maj på en gård i Jämtland, där det bodde tjugo renar på en stor hage med ljung och björkar, och nu var det december, och han skulle få uppleva sin första jul.
Rudi visste inte vad jul var. Men han kunde känna att något hände. Det kom fler människor till gården. Det hängdes upp ljus i ladan. Och en dag kom Daniel, som bodde på gården, ut i hagen med en grimma i handen.
”Du ska följa med till stan, Rudi”, sa han. ”Till julgranständningen.”
Varje år på första söndagen i advent åkte gårdens renar till stan. Där stod en stor julgran på torget, och när ljusen tändes kom jultomten åkande i sin släde med två renar framför. Det var de två gamla vajorna, Snövit och Rimfrost. Och i år skulle Rudi gå bakom, i grimma, tillsammans med Daniel. Bara för att vänja sig.
”Han är för liten för att dra”, sa Daniels mamma. ”Men han ska lära känna stan. Sedan kan han dra om ett par år.”
Rudi lastades in i en släpvagn tillsammans med Snövit och Rimfrost. Han kunde känna lukten av dem. Det var bra. De luktade hemma.
Stan var bullrig. Det var människor överallt. Det var musik från en högtalare och barn som ropade, och ljus i alla fönster. Rudi stod alldeles tätt intill Daniel med öronen bakåtlagda.
”Det är okej”, sa Daniel och strök honom över halsen. ”Det är bara människor. De är glada.”
Han tog upp en handfull lav ur fickan. Renlav. Det är en sorts grå, krullig växt som växer på marken, och renar älskar den. Rudi åt den ur hans hand. Han blev en pytteliten aning lugnare.
Sedan började musiken. Snövit och Rimfrost spändes för släden, och jultomten klev upp. Han hade ett långt vitt skägg och en stor röd kappa. Han tog tömmarna. Och så gick de.
Snövit och Rimfrost drog släden på hjul längs gatan mot torget. De gick lugnt, med huvudena högt. Deras horn var stora och grenade.
Rudi gick bakom med Daniel. Han tittade på barnen. Barnen tittade på honom.
”Titta, en liten!” ropade en flicka. ”Han har pyttesmå horn!”
Det hade han. Två små korta spetsar.
”Vet du vad”, sa Daniel lågt till Rudi medan de gick. ”Tomtens renar är alltid vajor. Det är för att sarvarna, hanarna, fäller sina horn i november. Vajorna behåller sina hela vintern. Så om en ren har horn på julafton, då är det en vaja.”
Rudi förstod det inte. Men han tyckte om Daniels röst.
De kom fram till torget. Det blev alldeles tyst en stund. Sedan räknade någon ner. Fem, fyra, tre, två, ett.
Och julgranen tändes.
Det var tusen små ljus på en gång. Hela granen blev gyllene, från den nedersta grenen till stjärnan i toppen. Folk klappade och jublade. Rudi spärrade upp ögonen. Han hade aldrig sett något liknande. Ljuset speglades i hans stora mörka ögon.
Han stod kvar och tittade medan barnen dansade runt granen och sjöng. Han glömde att vara rädd.
På kvällen var de hemma på gården igen. Rudi stod i ladan i den mjuka halmen tillsammans med Snövit och Rimfrost. Han var trött i benen. Daniel kom in med en sista handfull lav.
”Bra jobbat, lilla gubben”, sa han. ”Om två år är det du som drar.”
Rudi har sett sin första julgran i dag. Nu står han i ladan med nosen inne i Snövits varma päls och tuggar på den sista laven i drömmen. God natt.
