Det var en gång en liten älva som hette Sammetsvinge. Hon hette så för att hennes vingar var bruna och mjuka som sammet, precis som på ett nattfly, och hon bodde i ett hål i en gammal bok.

Varje kväll väntade hon på månen.

Den kvällen i september steg den upp över skogen, rund och vit, och skickade ner sitt ljus genom löven. Det kom inte ner på en gång. Det kom i strålar, långa och ljusa, som hittade var sitt hål mellan grenarna.

Sammetsvinge flög efter den första.

Den föll ner på ett spindelnät mellan två ormbunkar. Nätet var fullt av dagg. Varenda liten droppe på varenda tråd lyste nu som en pärla. Spindeln satt i mitten och sov. Hela nätet glimmade, som om någon hade hängt upp en liten stjärnkarta i skogen.

Sammetsvinge satt länge och tittade på det. Sedan flög hon efter den andra strålen.

Den föll ner på en glänta där gräset var kort. Och i gräset satt en hare. Den satt alldeles stilla, med öronen nedfällda. Månstrålen träffade dess ögon, och i vart och ett av dem kunde Sammetsvinge se en liten måne spegla sig. Haren tittade på Sammetsvinge. Sammetsvinge tittade på haren. Ingen av dem sa något. Sedan hoppade haren tyst därifrån.

Den tredje strålen var den smalaste. Den föll ner mellan rötterna på hennes egen bok, precis under hennes hål.

Sammetsvinge flög dit ner. Hon tittade.

Mellan rötterna stod en liten svamp. Den var vit och inte större än hennes hand, och den hade inte funnits där i går. Den hade vuxit upp i natt. Den stod mitt i månstrålen, som en liten lampa.

Sammetsvinge satte sig under den. Hon lutade ryggen mot foten. Svampen var sval och luktade skogsmark.

Hon hade sett tre saker i natt som bara månen kunde visa henne. Hon fällde ihop vingarna.

Tre månstrålar faller ner genom skogen i natt. En på ett nät. En på en hare. Och en på en liten svamp, där en älva sitter och sover. God natt.