Det var en gång en liten pojke som hette Emil, som bodde i ett mysigt hus med sin mamma och pappa. Emil älskade sitt rum, men när det blev kväll och lampan släcktes blev han lite nervös. Han hade nämligen hört ett märkligt ljud under sin säng.
En kväll, när Emil låg i sin säng och tittade upp i taket, hörde han ljudet igen. Det lät som en mjuk viskning och ett svagt prassel. Emil drog täcket upp till näsan och viskade: ”Vem är där?”
Till hans stora förvåning svarade en mjuk röst: ”Det är bara jag, det vänliga monstret under sängen.”
Emil blev först rädd, men sedan blev han nyfiken. ”Vad gör du under min säng?” frågade han.
”Jag bor här”, svarade monstret. ”Jag är här för att passa på dig och se till att du sover tryggt om natten.”
Emil kunde inte låta bli att le. ”Är du verkligen ett vänligt monster?” frågade han.
”Ja”, sa monstret. ”Jag älskar att höra barn skratta och se dem drömma söta drömmar. Jag är här för att jaga bort de läskiga drömmarna.”
Emil kände sig plötsligt väldigt modig. ”Får jag se dig?” frågade han försiktigt.
Monstret tvekade lite, men sedan sa det: ”Okej, men du måste lova att inte bli rädd.”
Emil nickade ivrigt, och långsamt dök ett par stora, vänliga ögon upp under sängen. Monstret hade mjuk, blå päls och ett stort, varmt leende.
”Du ser inte alls läskig ut”, sa Emil med ett skratt.
”Tack”, sa monstret glatt. ”Jag heter Momo. Vad heter du?”
”Jag heter Emil”, svarade han. ”Vill du vara min vän, Momo?”
”Det vill jag jättegärna”, sa Momo och klappade i sina små händer.
Från den dagen blev Emil och Momo de bästa vänner. Varje kväll, när Emil skulle sova, viskade Momo godnattssagor till honom och såg till att han bara hade de bästa drömmarna.
Emil var inte längre rädd för ljuden under sängen. Han visste att det bara var hans vän Momo som passade på honom. Och varje morgon, när Emil vaknade, sa han tack till Momo för att han hade hållit de läskiga drömmarna borta.
En kväll, när Emil skulle sova, sa han: ”Momo, jag är så glad att du är här. Du är det bästa monstret man kan ha under sin säng.”
Momo log stort och sa: ”Och jag är glad att ha en vän som dig, Emil. Sov gott och dröm sött.”
Och med det somnade Emil i en djup, trygg sömn, medan Momo höll vakt under sängen, redo att skydda sin vän mot allt som kunde störa hans drömmar.
Och så slutade varje kväll med att Emil sov tryggt och gott, i vetskapen om att hans vänliga monster Momo alltid fanns där för honom.
