Det var en gång en pojke som hette Oskar. Han var sex år och var bara rädd för en enda sak i hela världen: ljudet under sängen.
Det kom varje kväll, precis efter att pappa hade släckt lampan. Ett litet prassel. En liten suck. Och en gång, en tisdag, något som lät som en nysning.
Den kvällen drog Oskar upp täcket ända till näsan.
”Vem är där?” viskade han.
Det blev alldeles tyst under sängen. Sedan viskade något tillbaka, ännu tystare än han:
”Vem är DÄR?”
Oskar blinkade. ”Det är jag. Oskar. Jag bor här.”
”Jaha”, sa rösten. ”Jag bor också här. Där nere.”
”Är du ett monster?”
”Ja.” Rösten lät lite generad. ”Men ett väldigt litet. Jag heter Momo.”
Oskar tänkte på det. Ett monster som hette Momo lät inte särskilt farligt.
”Varför prasslar du hela tiden?” frågade han.
”För att jag är rädd”, sa Momo.
”För vad då?”
Det dröjde en stund.
”För det som är där uppe”, sa Momo. ”Det som vänder sig och knarrar och andas högt och ibland pratar i sömnen om pannkakor.”
”Men det är ju jag”, sa Oskar.
”Ja”, sa Momo. ”Det är därför.”
Oskar fick lust att skratta, men det gjorde han inte, för han kunde höra att Momo menade det.
”Får jag se dig?” frågade han.
”Bara om du lovar att inte bli skrämd.”
”Jag lovar. Lovar du samma sak?”
”Jag lovar”, sa Momo.
Oskar lade sig på magen och kikade ut över sängkanten. Han tände den lilla ficklampan som han hade under kudden. Och där, mellan en gammal strumpa och en pusselbit, satt en blå, lurvig varelse, stor som en katt. Den hade öron som en kanin och ögon så stora och runda som två tekoppar.
Momo kisade i ljuset. ”Oj”, sa han. ”Du är väldigt stor.”
”Och du är väldigt mjuk”, sa Oskar.
”Tack”, sa Momo och såg nästan stolt ut.
De tittade på varandra en stund. Sedan sa Oskar: ”Om vi båda är rädda för varandra, då är det ju ingen av oss som får sova.”
”Det har jag också tänkt på”, sa Momo. ”Varenda natt.”
”Vi kunde ha en signal”, sa Oskar. ”Om du hör mig knarra knackar jag tre gånger på sängen. Då vet du att det bara är jag som vänder mig.”
”Och om du hör mig prassla”, sa Momo, ”så knackar jag tre gånger på golvet. Då vet du att det bara är jag som lägger mig till rätta.”
De provade direkt.
Knack, knack, knack, sa sängen.
Knack, knack, knack, sa golvet.
Oskar lade ficklampan på golvet, så att den lyste in under sängen. ”Den får du låna”, sa han. ”Då är det inte så mörkt där nere.”
Momo lade sig till rätta bredvid ljuset, med nosen på tassarna. Han darrade inte längre.
En stund senare vände sig Oskar över på andra sidan. Sängen knarrade.
Knack, knack, knack, knackade han.
Knack, knack, knack, svarade det nerifrån. Lite långsammare nu. Lite sömnigare.
Och sedan var det tyst i rummet. Den sköna sortens tyst.
Sov gott och god natt, du. Om du hör ett litet ljud i natt är det kanske bara någon som lägger sig till rätta, precis som du.
