Det var en gång en ung drake som hette Leonora, och hon var storasyster till ett ägg.
Ägget låg i drakarnas bo högt uppe på berget. Det var stort som en pumpa och grönt med guldprickar, och det var varmt, för Leonoras mamma låg och ruvade på det varje natt och blåste varm luft på det varje morgon. Snart skulle det kläckas. Leonora längtade så mycket att hon inte kunde sitta still.
Men en morgon, efter den stora stormen, var det borta.
Boet var tomt. Det fanns en fåra i marken som gick bort till kanten av berget. Och sedan inget mer.
”Det har rullat”, sa Leonoras mamma. Hon var mycket blek kring näsborrarna. ”Stormen har ruskat i boet. Det har rullat nerför berget.”
”Jag hittar det”, sa Leonora.
”Du flyger inte iväg ensam”, sa hennes mamma. ”Vi flyger tillsammans. Du tar vänstra sidan av dalen. Jag tar den högra. Och vi ropar på varandra hela tiden.”
Så flög de. Leonora följde fåran nerför berget. Den gick genom ljungen, över en klippa, ner i en bäck. Och sedan försvann den ut på en åker.
I slutet av åkern låg en bondgård. Med en röd lada och ett hönshus. Hönshusets dörr stod på glänt, och fåran i marken gick rakt in dit.
Leonora landade försiktigt bakom hönshuset och tittade in genom fönstret.
Där inne, i det största redet, låg ägget. Det stora gröna ägget med guldprickar. Och ovanpå det, med fjädrarna uppburrade och vingarna utbredda så långt de någonsin räckte, satt en höna.
Hon var brun och liten. Ägget var minst tio gånger större än hon. Hon kunde bara precis täcka toppen av det. Men hon satt där. Och hon såg mycket bestämd ut.
”Ursäkta”, sa Leonora genom fönstret. ”Det är vårt ägg.”
Hönan tittade på henne med ett öga. ”Det låg i mitt rede i morse”, sa hon. ”Så nu tar jag hand om det.”
”Men det är ett drakägg.”
”Det är ett ägg”, sa hönan. ”Och ägg ska hållas varma. Jag heter Doris. Jag har kläckt femtio kycklingar. Jag vet vad jag gör.”
Leonora visste inte vad hon skulle säga. Så hon ropade på sin mamma.
Leonoras mamma kom och landade så försiktigt att marken bara skakade lite. Hon stack ner sitt stora huvud ända till fönstret och tittade på Doris. Doris tittade tillbaka och burrade upp fjädrarna ännu mer.
Och då hände något. Ägget knakade.
Alla tre höll andan.
Det knakade igen. En liten spricka löpte över det gröna skalet. Sedan kom en liten grön nos ut. Sedan en liten klo. Och sedan, med ett knäck, föll toppen av ägget av, och hönan Doris gled ner på halmen, och där satt en pytteliten drakunge och blinkade.
Den tittade på Leonora. Den tittade på sin mamma. Och sedan tittade den på Doris.
”Pip”, sa den.
Det var inget drakljud. Det var ett kycklingljud.
Doris skakade på fjädrarna och såg mycket stolt ut.
Leonoras mamma bar hem drakungen i munnen, lika försiktigt som man bär ett ägg. Leonora flög bredvid. Och bakom dem, på Leonoras rygg, med klorna ordentligt fast i fjällen, satt Doris. För hon ville bara se att ungen kom hem ordentligt.
Drakungen sover i boet på berget nu, mellan sin mamma och sin storasyster. Hönan Doris har blivit hemflugen till sitt hönshus igen, på drakvingar. Och ibland, i sömnen, säger den lilla draken pip. God natt.
