Det var en gång en kejsare som tyckte så mycket om nya kläder att han lade alla sina pengar på att vara fin.
Han brydde sig inte om sina soldater. Han brydde sig inte om att gå på teatern eller åka ut i skogen. Han ville bara visa upp sina nya kläder. Han hade en dräkt för varje timme på dagen, och i stället för att säga ”kejsaren är i rådet”, som man säger om andra kungar, sa man alltid: ”Kejsaren är i klädkammaren.”
En dag kom två främmande män till staden. De sa att de var vävare, och att de kunde väva det härligaste tyg man kunde tänka sig. Det var inte bara vackert. Det hade också en särskild egenskap.
”Kläderna kan inte ses av den som är dum”, sa de. ”Eller av den som inte sköter sitt arbete.”
”Det var minsann ett präktigt tyg”, tänkte kejsaren. ”Om jag hade sådana kläder på mig kunde jag ta reda på vilka i mitt rike som inte duger till sitt arbete. Och jag kunde se vilka som är kloka och vilka som är dumma.”
Han gav de två vävarna en stor påse guld, så att de kunde sätta igång genast.
De två männen ställde upp två vävstolar. De bad om det finaste silke och det skönaste guld. Det stoppade de i sina egna väskor. Och sedan satt de och låtsades väva till långt in på natten. Men det fanns inte en enda tråd på vävstolarna.
Efter några dagar ville kejsaren gärna veta hur långt de hade kommit. Han skickade sin gamla, ärliga minister.
Ministern gick in i salen. Han tittade på vävstolarna. Han spärrade upp ögonen.
”Gud bevare mig”, tänkte han. ”Jag kan ju inte se någonting!” Men det sa han inte.
”Är det inte vackert?” frågade vävarna och pekade. ”Se mönstret! Se färgerna!”
”Jo, det är förtjusande”, sa ministern och satte på sig glasögonen. ”Jag ska säga till kejsaren att jag tycker mycket om det.”
För han ville inte att någon skulle tro att han var dum.
Kejsaren skickade fler. De kunde inte heller se någonting. Men de sa allihop att det var det vackraste tyg de någonsin hade sett. Till slut gick kejsaren dit själv med hela sitt följe.
”Vad nu?” tänkte kejsaren. ”Jag ser ingenting! Det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare?”
”Åh, det är mycket vackert”, sa han högt. ”Det har mitt allra högsta gillande.” Och alla i följet nickade och sa: ”Vackert, vackert!”
Nu skulle det bli ett stort festtåg genom staden, och kejsaren skulle ha de nya kläderna på sig. Hela natten satt vävarna uppe med sexton ljus tända. De låtsades ta av tyget från vävstolen, de klippte i luften med stora saxar, och de sydde med nålar utan tråd.
”Nu är kläderna färdiga”, sa de på morgonen.
Kejsaren tog av sig alla sina kläder. Vävarna låtsades sätta på honom de nya kläderna, plagg för plagg. ”Här är byxorna. Här är dräkten. Här är manteln. Det är så lätt som spindelväv. Man skulle kunna tro att man inte hade något på sig.”
Kejsaren vände sig framför spegeln. ”Ja, det sitter bra”, sa han.
Två kammarherrar skulle bära släpet. De böjde sig ner och låtsades lyfta något från golvet. De vågade inte säga att de inte kunde se någonting.
Sedan gick kejsaren i festtåget under den vackra tronhimlen. Alla människor på gatan och i fönstren ropade: ”Oj, vad kejsarens nya kläder är makalösa! Vad släpet är vackert!” Ingen ville säga att de inte kunde se något. För då dög de ju inte.
Men mitt i folkmassan satt ett litet barn på sin pappas axlar.
”Men han har ju ingenting på sig”, sa barnet.
Pappan viskade det vidare. ”Hör vad det lilla barnet säger.” Och så viskade den ene det till den andre. ”Det är ett litet barn som säger att han inte har något på sig.”
”Han har ju ingenting på sig!” ropade till slut hela folket.
Det kröp i kejsaren, för han hörde mycket väl att de hade rätt. Men han tänkte: ”Nu måste jag hålla ut tills festtåget är slut.” Så gick han ännu stoltare. Och kammarherrarna gick efter och bar släpet, som inte alls fanns.
De två vävarna hade för länge sedan smitit iväg med guldet. Men kejsaren fick något att tänka på. Och man säger att han efteråt tog på sig sina gamla, varma kläder och skrattade åt sig själv. Det var det klokaste han hade gjort på länge.
Kejsaren sover i sin varmaste nattskjorta i kväll, du, en som alla kan se. Och någonstans i staden sover ett litet barn som vågade säga det som alla de vuxna tänkte. Det är bra att säga sanningen, även när man är liten. God natt.
