Det var en gång en getmamma som bodde i ett litet hus i skogsbrynet tillsammans med sina sju små killingar.
Hon tyckte mycket om alla sju. Den största var alltid först vid krubban. Nästa kunde hoppa upp på bordet med ett enda skutt. En sjöng hela tiden, en räknade allting, en var rädd för spindlar och en sov alltid längst. Och den minsta, ja, den minsta var så liten att hon kunde gömma sig nästan var som helst.
En morgon skulle getmamman in i skogen efter färska klöverblad och ner till kvarnen efter mjöl.
”Nu ska ni lyssna noga”, sa hon och ställde upp dem på en rad. ”Vargen går omkring i skogen. Ni får inte öppna för någon. Bara för mig. Vargen har en grov, hes röst, och han har svarta tassar. Min röst är mjuk och mina fötter är vita. Då kan ni alltid se skillnad.”
”Vi öppnar bara för dig”, sa de sju killingarna i kör.
Getmamman gick. Och det dröjde inte länge förrän det knackade på dörren.
”Öppna, mina små”, sa en röst. ”Det är mamma. Jag har något med mig till er.”
Men rösten var grov och hes.
”Du är inte vår mamma!” ropade killingarna. ”Vår mamma har en mjuk röst. Din är grov. Du är vargen!”
Vargen gick sin väg. Han gick ner till handelsboden och köpte en stor bit krita och åt upp den, för då blev rösten ljusare. Sedan kom han tillbaka och knackade på igen.
”Öppna, mina små. Det är mamma.”
Nu var rösten mjuk. Men vargen hade lagt sin svarta tass i fönstret, och det såg den största killingen.
”Du är inte vår mamma”, ropade de. ”Vår mamma har vita fötter. Din är svart. Du är vargen!”
Vargen brummade. Han gick ner till kvarnen och stack tassen i mjölsäcken, så att den blev alldeles vit. Sedan kom han tillbaka för tredje gången.
”Öppna, mina små”, sa han med sin mjuka röst och lade sin vita tass i fönstret. ”Det är mamma.”
Killingarna tittade på varandra. Rösten var mjuk. Tassen var vit. Så de öppnade.
In kom vargen.
Killingarna skrek och sprang åt var sitt håll. Den första kröp in under bordet. Den andra ner under täcket i sängen. Den tredje in i den kalla bakugnen. Den fjärde ut i köket. Den femte in i skåpet. Den sjätte ner under tvättbaljan. Och den minsta kröp in i det stora golvuret och drog igen luckan efter sig.
Vargen letade. Han tittade under bordet, men där låg en duk som hängde ända ner, och han såg bara bordsben. Han tittade i sängen, men täcket var så tjockt och rufsigt att det bara såg ut som ett täcke. Han öppnade skåpet, men där hängde så många förkläden att han inte kunde se in bakom dem.
Sedan kom han ut i köket. Och på bordet stod getmammans stora gryta med havregrynsgröt, som skulle ha blivit lunch. Bredvid låg en hel limpa och en kaka med kummin.
Vargen glömde alldeles bort killingarna. Han åt upp gröten. Han åt upp limpan. Han åt upp kakan. Och sedan var han så mätt och så tung att han knappt kunde gå. Han släpade sig ut i trädgården, lade sig under det stora äppelträdet och somnade och snarkade så att grenarna skakade.
En stund senare kom getmamman hem. Dörren stod öppen. Huset var tyst.
”Mina små!” ropade hon. ”Var är ni?”
Och från det stora golvuret hördes en liten röst:
”Mamma! Är det du? Har du mjuk röst och vita fötter?”
”Det har jag”, sa getmamman, och då öppnade den minsta luckan och hoppade rakt upp i famnen på henne. Och så kom de andra fram. En från bordet, en från sängen, en från bakugnen med aska på nosen, en från köket, en från skåpet och en från tvättbaljan. Getmamman räknade dem. Sju. Allihop.
De smög ut i trädgården och tittade på vargen, som låg och snarkade under äppelträdet med en mage så rund som en tunna.
Getmamman hittade den största koskällan i boden. Hon knöt försiktigt fast den runt vargens hals med ett rött band. Han vaknade inte ens.
När han äntligen vaknade var det kväll. Han reste sig tungt. Klang, sa koskällan. Han tog ett steg. Klang. Nu kunde alla i hela skogen höra var vargen var, varenda gång han kom gående, och han smög aldrig mer in i något hus utan att bli hörd.
Getmamman bakade en ny kaka samma kväll. De åt den allihop vid köksbordet. Och dörren hade hon låst.
Klang, låter det långt inne i skogen varje gång vargen försöker smyga, du. Men i det lilla huset i skogsbrynet hör ingen det, för sju små killingar sover på rad i halmen, och den minsta har fått lov att sova i det stora golvuret med luckan på glänt. God natt.