Det var en gång två syskon som hette Jasmin och Melvin, och de fick ett brev från ett spöke.
Det var halloween. De var hos morfar i hans gamla hus med det sneda taket, och de hade skurit ut pumpor i trädgården hela eftermiddagen. Jasmins pumpa hade trekantiga ögon. Melvins hade bara en enda stor tand.
När de kom in låg det ett gammalt gulnat papper på köksbordet. Det var hoprullat och knutet med ett svart band.
”Vad är det?” frågade Melvin.
Morfar tittade upp från tidningen. ”Det vet jag inte”, sa han. ”Det bara låg där. Det kanske är från spöket på vinden.”
”Det finns inget spöke på vinden”, sa Jasmin.
”Det säger du”, sa morfar.
De rullade ut papperet. Där stod det: DEN FÖRHÄXADE SKATTEN. BARA DEN SOM KAN SE DET OSYNLIGA SKA HITTA DEN.
Resten av papperet var tomt.
Jasmin vände på det. Hon höll upp det mot lampan. Ingenting.
”Det osynliga”, sa Melvin. ”Hur kan man se något osynligt?”
Morfar vek ihop tidningen. ”Spöken skriver med citronsaft”, sa han. ”Det har jag läst. Det är osynligt när det torkar. Men om man värmer papperet blir skriften brun.”
”Då värmer vi det”, sa Jasmin.
”Det gör jag”, sa morfar. ”Värme och papper är vuxenjobb. Ni står bredvid och tittar.”
Han satte på ugnen och lade papperet på en plåt. Han satte sig på huk framför ugnsluckan med Jasmin på ena sidan och Melvin på den andra.
Det tog ett par minuter. Och sedan kom bokstäverna fram. Ljusbruna och lite darriga, som om någon med kalla fingrar hade skrivit dem. Där stod det: TITTA UNDER PUMPAN SOM HAR FLEST TÄNDER.
Morfar tog ut papperet med grillvanten.
Melvin var redan ute genom dörren. Hans egen pumpa hade bara en tand, men morfars hade många, vassa och sneda. Under den låg en ny rulle papper, knuten med svart band.
Den var också tom.
In i köket. Ugnen. Morfar med grillvanten. Bokstäverna kom fram: DÄR TIDEN STÅR STILLA.
Det tog en stund. Klockan i vardagsrummet gick. Klockan i köket gick. Sedan kom Jasmin ihåg det gamla golvuret i hallen, som alltid visade kvart över tre. Bakom lodena, inne i skåpet, låg den tredje rullen.
DÄR SPÖKET SOVER, stod det när morfar hade värmt den.
”Vinden”, sa Melvin. Han tittade på morfar.
”Jag följer med”, sa morfar. ”Vindstrappan är brant. Jag går först, och ni håller i ledstången.”
Han tände vindslampan. Vinden var full av lådor och gamla möbler och en gammal provdocka som stod i hörnet med ett lakan över sig.
”Det där är spöket”, sa morfar allvarligt.
Under provdockan stod en liten träkista. Den var inte låst. Inuti låg tre påsar godis, en ficklampa till var och en, och ett brev som inte var osynligt.
KÄRA JASMIN OCH MELVIN. TACK FÖR ATT NI KUNDE SE DET OSYNLIGA. GLAD HALLOWEEN. KRAM SPÖKET.
Handstilen liknade morfars.
”Morfar”, sa Jasmin.
”Jag har ingen aning om vad du menar”, sa morfar.
Pumporna står ute på trappan i mörkret, alla tre, även den med bara en tand, och morfar har blåst ut ljusen i dem. Uppe på vinden står spöket under sitt lakan och vaktar den tomma kistan, och nere i vardagsrummet sover två barn med var sin ficklampa under kudden. God natt.
