Det var en gång en flicka som hette Elvira. Hon hade hört att trädgården bakom hennes hus var magisk, men bara i månsken.
Det var hennes storebror som hade sagt det. Han sa många saker.
”Det stämmer inte”, sa pappa.
”Hur vet du det?” sa Elvira. ”Har du varit ute där i månsken?”
Pappa tänkte efter. Det hade han inte.
Så en kväll i september, när det var fullmåne, tog pappa på sig sin stora grå tröja, och Elvira drog på sig gummistövlarna över pyjamasen. Pappa tog med sig en filt under armen. De gick ut genom bakdörren tillsammans.
”Vi är bara ute en liten stund”, sa pappa. ”Och du håller dig där jag kan se dig.”
”Det vet jag väl.”
Trädgården såg annorlunda ut. På dagen var den grön och vanlig, med en gunga och ett äppelträd och en gammal stenmur längst ner. Nu var den silver. Gräset var silver. Äpplena var silver. Till och med gungan hängde och glänste.
Pappa satte sig i den gamla trädgårdsstolen vid äppelträdet och lade filten över knäna. Elvira gick långsamt runt. Hon letade efter magi.
Hon hittade ett spindelnät mellan två grenar. Det var fullt av små droppar, och varje droppe hade sin egen lilla måne i sig.
”Pappa”, viskade hon. ”Titta.”
Pappa sa ”hmm”.
Hon hittade en snigel som kröp över en sten och lämnade ett spår efter sig som glittrade. Hon hittade en liten grå nattfjäril som satt alldeles stilla på gungan.
”Pappa”, sa hon. ”Det är magiskt.”
Pappa sa ingenting.
Hon vände sig om. Pappa sov. Han satt i trädgårdsstolen med huvudet lite på sned och munnen lite öppen och snarkade alldeles tyst, med filten över knäna.
Elvira ställde sig bredvid honom. Hon ville inte väcka honom än. Han såg så lugn ut.
Det var då hon såg henne.
Uppe på stenmuren satt en liten gestalt. Inte större än en hand. Hon hade hår som var vitt som månsken och vingar som var tunna som spindelnätet Elvira just hade hittat.
”God kväll”, sa gestalten. ”Jag heter Flora. Jag är älvan i den här trädgården.”
”Är du på riktigt?” viskade Elvira.
”Jag är lika riktig som snigeln”, sa Flora. ”Och spindelnätet. De finns här på dagen också. Man ser dem bara bättre nu.”
Elvira tittade på pappa. ”Kan han se dig?”
”Han sover”, sa Flora. ”Men han skulle kunna det om han var vaken. Det är bara inte så många vuxna som är vakna i trädgården på natten.”
Elvira gick ända fram till muren, men inte längre. Hon kunde fortfarande höra pappa snarka bakom sig.
”Vad gör du här på natten?”
”Jag räknar”, sa Flora. ”Äpplen, sniglar, spindlar och stjärnor. Så att jag vet att alla är här.”
”Är alla här?”
Flora tittade runt i trädgården. Hon tittade länge på pappa i trädgårdsstolen och på Elvira i sina gummistövlar.
”Nu är alla här”, sa hon.
Sedan fällde hon ihop vingarna, och då var hon bara en liten vit sten på muren.
Elvira gick tillbaka till pappa. Hon rörde vid hans arm. ”Pappa.”
Pappa vaknade med ett ryck. ”Jag sov inte”, sa han.
”Jo”, sa Elvira. ”Och jag har träffat en älva.”
Pappa tittade på henne. Han tittade på den lilla vita stenen på muren. Sedan reste han sig och lade filten om hennes axlar.
”Det får du berätta om inne i köket”, sa han. ”Med en kopp varm mjölk.”
Hon berättade alltihop. Och pappa lyssnade, och han sa inte en enda gång att det inte stämde.
Kanske räknar Flora i din trädgård också i natt. Sniglar och äpplen och stjärnor. Och dig, som ligger varm i din säng. Då är alla här. God natt.
