Det var en gång en skogsälva som hette Mossa. Hon var inte större än en kotte, hon bodde i ett hål i en gammal stenmur mitt i skogen, och hon samlade på stenar.
Hon hade många. Röda stenar från bäcken. En svart sten som var slät som en kudde. En vit sten med ett hål igenom, som man kunde titta ut genom. Hon lade dem på rad längs väggen i sitt hål och sa god natt till dem innan hon somnade.
En dag i oktober, efter en natt med regn, hade mullvaden varit förbi och grävt upp en hög jord vid foten av stenmuren. Och överst på högen låg en sten som hon aldrig hade sett förut.
Den var rund och platt undertill och välvd upptill, som en liten kupol. Den var grå. Och på toppen av den, inristad i stenen, fanns en stjärna. Fem armar, lika stora, som gick ut från mitten, och var och en var gjord av två rader pyttesmå prickar.
Mossa satte sig ner bredvid den.
”Det är en magisk sten”, viskade hon.
Hon tog med den hem. Det var tungt, för den var nästan lika stor som hennes huvud. Hon ställde den på den bästa platsen, mitt i raden, och sedan satt hon och tittade på stjärnan hela kvällen.
Nästa morgon tog hon med den till den gamla paddan som bodde under rötterna på eken vid bäcken. Paddan var den äldsta i skogen. Hon hade sett allt.
Paddan tittade på stenen länge.
”Det är en åsksten”, sa hon.
”En åsksten?”
”Människorna kallar den så”, sa paddan. ”Förr i tiden trodde de att den föll ner från himlen när det åskade. De lade den i fönstret, så att blixten inte skulle slå ner i huset. En del gör det fortfarande.”
Mossa tittade på stjärnan. ”Är den magisk då?”
Paddan blinkade långsamt med sina gyllene ögon. ”Den är något som är konstigare än magi”, sa hon. ”Den har varit ett djur.”
”Ett djur?”
”Ett litet runt havsdjur med taggar”, sa paddan. ”Det levde på botten av havet. Precis här.”
Mossa tittade sig omkring. Det fanns träd. Det fanns en bäck. Det fanns mossa och löv och en stig.
”Här finns inget hav.”
”Inte nu”, sa paddan. ”Men en gång, för väldigt, väldigt länge sedan, innan det fanns träd och innan det fanns paddor och innan det fanns någon alls, så var det hav här. Allting var hav. Och i havet levde de små runda djuren med stjärnan på ryggen. Och när tiden gick sjönk deras små skal ner i dyn på botten. Och dyn blev till sten. Och skalet blev till sten inuti.”
”Hur länge sedan?”
”Så länge sedan”, sa paddan, ”att det inte går att räkna på alla tår och fingrar i hela skogen.”
Mossa satt stilla. Hon tittade på den lilla stjärnan. Den hade legat där nere i mörkret medan havet försvann och skogen kom. Och sedan hade mullvaden grävt upp den.
Hon tog med den hem igen. Hon ställde den inte mitt i raden längre. Hon ställde den i hålets lilla fönster, ut mot skogen, så som människorna gjorde.
Den natten åskade det. Långt bort först, sedan närmare. Regnet trummade på stenmuren. Mossa låg i sin säng av spindelväv och fjädrar och lyssnade.
Blixten slog inte ner.
Mossa visste att det kanske inte var stenens förtjänst. Men hon lät den ligga kvar.
Har du någon gång hittat en sten med en stjärna på? Då har du hållit i ett litet havsdjur som är äldre än alla träd. Det har sovit väldigt länge. I natt är det din tur. God natt.
