Det var en gång en älvkung som hette Vallmo. Han bodde mitt i en gammal bokskog, i en sal under rötterna på det största trädet, och han hade en krona av snäckskal och en mantel av röda kronblad.
Kung Vallmo var en god kung. Alla älvorna i skogen kom till honom med sina problem, och han hjälpte dem. Han hjälpte dem på morgonen och på eftermiddagen, och när de kom på kvällen hjälpte han dem också. Och när de kom mitt i natten, för att en uggla hade suttit för länge på deras tak, steg han upp och hjälpte dem igen.
En sommarkväll hade skogen fest. Det var dans i gläntan och mjöd i ekollonkoppar, och kung Vallmo satt på sin tron och tittade på. Han log. Han gäspade. Han slöt ögonen ett ögonblick.
Och sedan öppnade han dem inte igen.
”Kungen sover!” ropade en älva.
”Vakna, Ers Majestät!” ropade en annan.
Kungen snarkade milt.
Nästa morgon sov han fortfarande. Älvorna var mycket oroliga. Det måste vara en förbannelse. En sömnförbannelse, en sådan som man läste om i de gamla böckerna.
”Vi måste bryta den”, sa den äldsta älvan.
Först hämtade de trumpeterna. Det var stora vita snårvindeblommor, och när man blåste i dem lät det som en elefant. De blåste allihop på en gång alldeles intill kungens öra.
Kungen vände sig på tronen och snarkade vidare.
Sedan hämtade de en humla och bad henne surra så högt hon kunde. Hon surrade tills hon blev yr. Kungen sov.
Sedan kittlade de honom under fötterna med en talgoxfjäder. Kungen drog upp fötterna under manteln. Han sov.
Sedan droppade de en daggdroppe på hans näsa. Kungen nös. Älvorna höll andan. Han sov.
Längst bak hade Vippa stått och tittat på alltihop. Hon var skogens allra minsta älva, så liten att hon mest liknade ett frö med ben. Hon klättrade upp på tronens armstöd och tittade på kungen.
Han hade mörka ringar under ögonen. Kronan satt snett. Hans händer låg alldeles slappa i knät, så som händer gör när de har arbetat väldigt länge.
”Det är ingen förbannelse”, sa Vippa. ”Han är bara trött.”
Älvorna tittade på henne.
”Hur många nätter har han fått sova en hel natt?” frågade hon.
Ingen svarade. För alla hade de knackat på hans dörr mitt i natten, minst en gång.
”Då låter vi honom sova”, sa Vippa. ”Och så klarar vi själva det som han brukar klara.”
Det blev tre långa dagar. Vippa satte två älvor att hålla vakt vid tronsalens dörr, med fingret över munnen. Humlan fick besked om att surra någon annanstans.
Första dagen kom en älva vars tak hade blåst av. Vippa samlade sex älvor, och tillsammans lade de ett nytt tak av ormbunksblad. Det var lite snett, men det höll tätt.
Andra dagen kom två älvor som var oense om vem som hade hittat en viss jordgubbe först. Vippa delade den på mitten. De var fortfarande lite sura, men de åt upp den.
Tredje dagen kom ugglan själv och frågade om hon inte snart fick sitta på ett tak igen. Vippa hittade en gammal gren åt henne, långt från alla husen. Ugglan var mycket nöjd.
På morgonen den fjärde dagen öppnade kung Vallmo ögonen. Han sträckte armarna över huvudet så att manteln föll av. Han gäspade så länge att alla älvorna i salen gäspade med.
”Vilken härlig tupplur”, sa han. ”Har det hänt något?”
Älvorna tittade på varandra och sedan på Vippa.
”Inte direkt”, sa Vippa. ”Ett tak. En jordgubbe. En uggla.”
Kungen tittade länge på henne. Sedan rättade han till sin krona och nickade. Samma eftermiddag hängde det en skylt på dörren till tronsalen. Där stod det: Kungen hjälper gärna. Men inte på natten.
Under skylten hade någon ritat en liten uggla som sov.
Har du gäspat än? Prova. En stor gäspning, med armarna över huvudet, precis som kung Vallmo. Smittar det? Om det finns någon i närheten gäspar de kanske med. Och sedan kan ni alla sova hela natten. God natt.
