Det var en gång en pojke som hette Anton. Han bodde i den sista lilla byn före den stora skogen. Han hade en storasyster som hette Nora, och en ljusblå cykel som bara saknade en sak: en ringklocka.
I byn sa de gamla att det bodde ett monster i skogen.
”Man har sett dess fotspår”, sa handlaren. ”Stora som brödkorgar.”
”Man har hört det sjunga”, sa brevbäraren. ”På natten. Det lät förskräckligt.”
”Håll er vid skogskanten”, sa mamma. ”Vid de tre björkarna. Inte längre.”
Så det gjorde Anton och Nora. De lekte vid de tre björkarna varje eftermiddag. De byggde kojor av grenar och hittade kottar och tittade på myror. Men de kikade också in mellan träden. Varje dag lite längre.
En eftermiddag i september hörde de det.
Det var ingen sång. Det var något annat. En djup, blöt snyftning som kom inifrån skogen. Och sedan en till. Och sedan ett ljud som lät som en väldigt stor näsa som snöt sig i ett väldigt stort löv.
”Någon gråter”, sa Anton.
Nora tog hans hand. Hon var nio och den som bestämde när mamma inte var där.
”Vi går inte in”, sa hon. ”Vi stannar vid björkarna. Men vi kan ropa.”
Så de ropade.
”Hallå? Är du ledsen?”
Snyftningarna slutade. Det blev alldeles tyst. Sedan knäcktes en gren, och en till. Och ut mellan två granar, inte helt ut, men nästan, kom en stor lurvig gestalt. Den var brun som en björn och hög som en dörr, och den hade små runda öron och fötter som verkligen var stora som brödkorgar.
Den höll upp en gren framför ansiktet. Som om den trodde att den gömde sig bakom den.
”Ni får inte bli rädda”, sa den bakom grenen. Rösten var djup och lite hes. ”Alla blir rädda.”
Anton tittade på grenen. Den var inte särskilt stor. Man kunde se det mesta av monstret ändå.
”Varför gråter du?” frågade han.
”För att jag försökte sjunga för er”, sa monstret. ”I går. För att ni alltid leker så fint. Och då sprang alla in och stängde fönstren.”
”Var det du?” sa Nora. ”Brevbäraren sa att det lät förskräckligt.”
Monstret sänkte grenen en liten bit. ”Det gjorde det också”, erkände det. ”Jag kan inte sjunga. Jag kan bara brumma.”
”Vad heter du?” frågade Anton.
”Brummel”, sa monstret.
Nora tänkte länge. Sedan frågade hon: ”Tycker du om blåbär?”
Brummel tyckte om blåbär. Brummel älskade blåbär. Han visste också precis var de största växte, alldeles bakom de tre björkarna, där man fortfarande kunde se byns tak.
Nästa dag kom Anton och Nora tillbaka, och den här gången tog de med sig mamma. Mamma gick väldigt långsamt, och hon höll Antons hand ganska hårt. Men när Brummel kom fram med sin gren och en hink full av blåbär som han hade plockat åt dem, släppte hon lite.
”God dag”, sa Brummel bakom grenen.
”God dag”, sa mamma. ”Du kan lägga ner grenen.”
Han lade ner den.
Det tog lite tid för resten av byn. Handlaren kom en tisdag. Brevbäraren kom en fredag, och han skämdes väldigt mycket för det där med förskräckligt. Till slut kom till och med de allra äldsta och satte sig på en bänk vid skogskanten med sitt kaffe.
Brummel lärde sig aldrig att sjunga. Men när det blev mörkt satte han sig vid de tre björkarna och brummade. Djupt och lugnt, som en katt som spinner i en tunna. Och i byn öppnade folk fönstren, så att de kunde höra det bättre.
Och Antons cykel? Den fick aldrig någon ringklocka. Den behövde ingen. När Anton cyklade hem längs skogskanten brummade det inifrån skogen. Det räckte.
Lyssna någon gång, du. Kanske sitter det en stor, vänlig varelse långt ute i skogen och brummar en vaggvisa, precis så högt att du kan höra den. God natt.
