Det var en gång en liten gubbe som hette Ole Lukköje, och ingen i hela världen kunde så många sagor som han.
På kvällen, när barnen sitter vid bordet eller på sin pall, kommer Ole Lukköje. Han går uppför trappan alldeles tyst, för han går i strumplästen. Han öppnar dörren utan ett ljud, och så sprutar han barnen helt lite söt mjölk i ögonen. Bara en pytteliten skvätt, så att de inte kan hålla ögonen öppna. Sedan smyger han sig bakom dem och blåser dem sakta i nacken, och då blir de tunga i huvudet. Det gör inte alls ont. För Ole Lukköje är barnens vän.
När barnen sover sätter han sig på sängen. Han har fina kläder, en sidenrock som skiftar färg beroende på hur han vänder sig. Den kan vara grön och röd och blå. Under varje arm har han ett paraply. Det ena paraplyet är fullt av bilder. Det spänner han upp över de snälla barnen, och då drömmer de de härligaste sagor hela natten. Det andra paraplyet har inga bilder. Det spänner han upp över de busiga barnen, och då sover de bara tungt och drömmer ingenting.
Det var en liten pojke som hette Hjalmar. Hos honom kom Ole Lukköje en hel vecka. Hör nu vad han berättade.
På måndagskvällen, när Hjalmar hade gått och lagt sig, rörde Ole Lukköje vid alla blommorna i krukorna med sin lilla trollstav. Då växte de upp till stora träd som bredde ut sina grenar längs taket och väggarna, så att hela rummet såg ut som ett lusthus. Och grenarna var fulla av blommor och frukter som var söta som sylt.
På tisdagskvällen rörde Ole Lukköje vid den stora tavlan som hängde i guldram över byrån. Då började fåglarna i tavlan sjunga, och trädens grenar rörde sig, och molnen drog fram över himlen. Ole Lukköje lyfte upp Hjalmar till ramen, och Hjalmar satte in benen i tavlan, rakt i det höga gräset. Han seglade ut på sjön i en liten båt med svanar framför, och de kom till ett slott där små prinsessor stod på trapporna och räckte honom pepparkakshjärtan.
På onsdagen regnade det. Hjalmar kunde höra det i sömnen. Och när Ole Lukköje öppnade fönstret stod vattnet ända upp till fönsterbrädet. Utanför huset låg ett präktigt skepp.
”Vill du segla med, lille Hjalmar?” frågade Ole Lukköje. ”Då kan du komma till främmande länder i natt och vara här igen i morgon.”
Och Hjalmar seglade. Storkarna flög med, långt söderut, till ett land med palmer och varm sand. Den minsta storken var trött. Hjalmar lät den sitta på däck och vila sig hela vägen.
På torsdagen sa Ole Lukköje: ”Nu ska du inte bli rädd. Här ska du få se en liten mus.” Han höll fram den lätta lilla musen i handen. ”Den har kommit för att bjuda dig på bröllop. Det är två små möss som ska gifta sig i natt. De bor under skafferigolvet.”
Ole Lukköje gjorde Hjalmar pytteliten med sin trollstav. Han fick sin mammas fingerborg att åka i, och musen drog. Gångarna under golvet var insmorda med fläsk, och det doftade härligt. Brudparet stod mitt i alltihop och pussade varandra, och alla gästerna fick en ärta att bita i.
På fredagen var det bröllop igen. Den här gången var det Hjalmars systers två dockor, Herman och Bertha, som skulle gifta sig. De stod på bordet i dockskåpet, och Hjalmar var med, för Ole Lukköje hade gjort honom lika liten som de. Alla möblerna i dockskåpet sjöng, och blyertsstumpen spelade musik. Efteråt skulle brudparet ut på bröllopsresa, men de kunde inte komma överens om vart, så de stannade bara hemma i dockskåpet, där det var varmt och skönt.
På lördagen frågade Hjalmar: ”Ska vi ut på något i kväll?”
”Det har jag inte tid med i kväll”, sa Ole Lukköje. ”Jag ska putsa stjärnorna. Jag ska ta ner allihop och putsa dem, så att de lyser riktigt klart i morgon. Och sedan sätter jag upp dem igen, var och en på sin plats, så att det inte blir hål på himlen.”
Hjalmar låg och tänkte på alla de glänsande stjärnorna som låg i en stor korg och väntade på att bli putsade. Sedan somnade han.
På söndagen kom Ole Lukköje igen och satte sig vid fotänden. Han hade paraplyet med de många bilderna med sig. ”Nu ska du få höra”, sa han. Och han berättade om allt som Hjalmar hade sett under veckan. Om träden i rummet och skeppet och storkarna och mössens bröllop. Och om de putsade stjärnorna som nu lyste över staden.
”Och när du blir stor”, sa Ole Lukköje, ”då minns du det kanske. För sagor som man har drömt stannar hos en hela livet.”
Sedan spände han upp paraplyet över Hjalmar. Och Hjalmar drömde den härligaste dröm.
Hör du det, du? Det är någon i trappan i strumplästen. Snart sätter sig Ole Lukköje vid din säng och spänner upp det färggranna paraplyet över dig, och då kan du segla med storkarna eller gå på musbröllop. Blunda nu, och god natt.
