Det var en gång en flicka som hette Ebba, och hon var den första i hela stan som fick gå upp i Trollkarlens torn.
Tornet stod längst bort på Kyrkogatan. Det var högt och runt och byggt av gamla grå stenar, och högst upp hade det ett spetsigt tak med en vindflöjel. Där bodde en trollkarl. Hon hette Mästarinnan Ursula, och hon var den enda trollkvinnan i landet som hade en skylt på dörren: Trollskola för barn. Varje onsdag.
Ebba var åtta. Det var onsdag. Hon knackade på.
Mästarinnan Ursula var liten och rund och hade en spetsig hatt som stack upp över henne som ett kyrktorn. ”Kom in”, sa hon. ”Men akta krokodilen.”
Det var ingen riktig krokodil. Det var en matta formad som en krokodil. Men den morrade när man trampade på den.
Tornet var fullt av dörrar. På första våningen fanns en dörr till köket, där en gryta rörde om i sig själv. Det fanns en dörr till biblioteket, där böckerna viskade när man gick förbi. Det fanns en dörr till badrummet, och den var helt vanlig.
Och högst upp, längst bort i den smala spiraltrappan, fanns en liten rund dörr av mörkt trä. Den hade inget handtag.
”Vad finns där inne?” frågade Ebba.
”Det är den hemliga dörren”, sa Mästarinnan Ursula. ”Den öppnar man bara när man har ett viktigt budskap.”
Ebba övade trolleri hela eftermiddagen. Hon lärde sig att få en fjäder att sväva. Hon lärde sig att få ett äpple att bli rött på ena sidan. Hon lärde sig att få en knapp att krypa över bordet som en skalbagge.
Sedan tittade hon ut genom fönstret. Det höll på att bli mörkt.
”Åh nej”, sa hon. ”Jag lovade mamma att vara hemma till middagen. Hon vet inte att jag är här så länge.”
”Då har du ett viktigt budskap”, sa Mästarinnan Ursula. Hon reste sig och gick uppför spiraltrappan. Ebba följde efter.
Trollkvinnan lade handflatan mot den runda dörren och sa ett enda ord. Dörren gick upp. En kall vind kom in. Och ett ljud. Kurr-kurr-kurr.
Bakom dörren fanns ett litet rum under taket, med fönster åt alla håll. Och längs väggarna satt det duvor. Grå och vita duvor, minst tjugo, var och en på sin pinne, och de tittade på Ebba med sina runda orange ögon.
”Brevduvor”, sa Mästarinnan Ursula. ”Den snabbaste magi jag känner till.”
”Är de magiska?”
”De kan hitta hem från ett ställe där de aldrig har varit”, sa trollkvinnan. ”Om det inte är magi, så vet jag inte vad det är.” Hon tog ner en liten grå duva. ”Den här heter Kurre. Hon bor halva tiden hos bagaren. Bagaren bor på er gata.”
Ebba skrev en lapp med blyerts, med väldigt små bokstäver: Mamma, jag är i tornet. Kommer hem nu. Ebba.
Mästarinnan Ursula rullade ihop lappen och stoppade den i ett pyttelitet rör på duvans ben. Sedan öppnade hon ett av fönstren. Kurre lyfte med en smäll, cirklade ett varv runt tornet och försvann över taken.
Mästarinnan Ursula följde Ebba hem genom gatorna med en lykta. Det tog tio minuter.
När de kom fram stod Ebbas mamma i dörren. Hon höll en liten hoprullad lapp i handen. Bagarens pojke hade precis sprungit över med den.
”Den kom för två minuter sedan”, sa mamma. ”Med en duva.” Hon tittade på Mästarinnan Ursula. ”Tack för att du följde henne hem.”
”Nästa onsdag?” frågade trollkvinnan.
”Nästa onsdag”, sa mamma. ”Men då vill jag ha en duva som berättar när hon är på väg.”
Ebba sov den natten med fönstret på glänt. Långt borta, uppe i tornet, satt tjugo duvor och sov på varsin pinne med näbben under vingen.
Kurr-kurr, du. Någonstans i din stad sitter kanske också en duva under ett tak och sover. Hon vet precis var hon hör hemma. Det gör du också. God natt.
