Det var en gång en fattig prins, och han hade ett kungarike som var alldeles litet, men stort nog att gifta sig på.
Han ville så gärna gifta sig med kejsarens dotter. Så han skickade henne de två finaste saker han ägde.
Den första var en ros. Den växte på en rosenbuske i hans trädgård, och busken blommade bara vart femte år, och då bara med en enda ros. Men den rosen doftade så sött att man glömde alla sina sorger när man luktade på den. Den andra var en näktergal som kunde sjunga som om alla världens vackra melodier satt i dess lilla strupe.
Båda lades i stora silveraskar och skickades till prinsessan.
Prinsessan klappade i händerna när hon såg askarna. ”Om det ändå vore en liten kattunge!” sa hon. Men ut kom rosen.
”Nej, vad den är fint gjord”, sa hovdamerna.
Prinsessan rörde vid den. ”Fy, pappa!” sa hon. ”Den är inte gjord. Den är äkta!” Och sedan ville hon inte titta på den.
Då släppte de ut näktergalen. Den sjöng så vackert att ingen kunde säga något illa om den. Men när prinsessan hörde att det var en riktig fågel sa hon: ”Låt den flyga då.” Och den flög.
Prinsen gav inte upp. Han smorde in ansiktet med brunt och svart, drog ner mössan över ögonen och knackade på hos kejsaren.
”God dag, kejsare”, sa han. ”Kunde jag inte få en tjänst här på slottet?”
”Det är så många som söker”, sa kejsaren. ”Men låt mig se. Jag behöver någon som kan sköta grisarna. Vi har så många grisar.”
Så blev prinsen anställd som kejserlig svinaherde. Han fick en liten, eländig kammare nere vid svinstian. Men hela dagen satt han och arbetade, och på kvällen hade han gjort en söt liten gryta med bjällror runt om. När grytan kokade ringde bjällrorna och spelade en gammal, glad melodi. Och när man höll fingret i ångan kunde man känna vad som kokades i varenda kök i staden.
Prinsessan kom förbi med sina hovdamer. Hon hörde melodin och stannade. Den kunde hon spela på pianot med ett finger.
”Den kan jag”, sa hon. ”Gå in och fråga vad grytan kostar.”
En hovdam gick in i stian. ”Vad vill du ha för grytan?”
”Tio kyssar av prinsessan”, sa svinaherden.
Prinsessan blev mycket förnärmad och gick. Men när hon hade gått en liten bit ringde bjällrorna igen. Då vände hon.
”Han kan få tio kyssar av mina hovdamer.”
”Nej tack”, sa svinaherden. ”Tio kyssar av prinsessan. Annars behåller jag grytan.”
”Ställ er runt mig”, sa prinsessan. Och hovdamerna ställde sig runt henne och bredde ut sina kjolar, och så fick svinaherden tio kyssar och prinsessan fick grytan.
Hela kvällen höll hon och hovdamerna fingrarna i ångan. ”Vi vet vem som får pannkakor”, ropade de. ”Och vem som får gröt och köttbullar! Vad roligt det är!”
Nästa dag hade svinaherden gjort en skallra. När man svängde den spelade den alla valser och polkor som fanns i världen.
”Det är det mest storartade jag har hört”, sa prinsessan. ”Fråga vad den kostar.”
”Hundra kyssar av prinsessan”, sa svinaherden.
Prinsessan suckade. Men hovdamerna ställde sig runt henne, och svinaherden började kyssa.
”Vad är det för folksamling vid svinstian?” sa kejsaren, som hade gått ut på balkongen. Han tog på sig tofflorna, som var nertrampade baktill, och smög dit ner. Hovdamerna hade så fullt upp med att räkna kyssar att de inte såg honom.
”Vad är nu det här?” sa kejsaren när han såg det. Han viftade med sin toffel, precis när svinaherden fick den åttiosjätte kyssen. ”Ut!” sa han. Han var mycket arg. Och både prinsessan och svinaherden blev utkörda genom slottsporten.
Där stod prinsessan och grät. Svinaherden gick bakom ett träd. Han torkade bort det svarta och bruna från ansiktet, tog av sig de fula kläderna och klev fram i sina prinskläder. Han var så stilig att prinsessan måste niga.
”Jag är prinsen”, sa han. ”Du ville inte ha den ärliga rosen och den levande näktergalen. Men svinaherden kunde du kyssa för en leksak.”
Prinsessan blev alldeles röd i ansiktet. Hon tittade ner på sina skor. ”Det var dumt av mig”, sa hon tyst. ”Jag har alltid bara tittat på om saker var fina. Inte om de var bra.”
Prinsen tänkte efter. ”Lär dig det då”, sa han. Och så gick han hem till sitt lilla kungarike och stängde dörren efter sig.
Prinsessan gick också hem. Kejsaren var inte arg längre. Och den sommaren planterade prinsessan en rosenbuske under sitt fönster och skötte den själv varje dag. Hon öppnade fönstret på kvällarna, så att fåglarna kunde sjunga för henne. Om hon en dag fick ett brev från ett litet kungarike står inte i sagan. Men rosenbusken blommade.
Under prinsessans fönster står en rosenbuske i kväll, du, och en näktergal sitter i den och sjunger. Inne på slottet står en gryta med bjällror på hyllan, och den är alldeles tyst. God natt.
