Det var en gång en fattig pojke som hette Aladdin, och han bodde tillsammans med sin mamma i en liten stad långt österut, där gatorna doftade av kanel och varmt bröd.
Aladdin var inte särskilt flitig. Han tyckte bäst om att leka nere på torget. En dag kom en främmande man fram till honom. Han hade en lång, svart kappa och ett skägg som räckte ner till midjan, och han log alldeles för brett.
”Du måste vara Aladdin”, sa mannen. ”Jag är din farbror. Jag har rest långt för att hitta dig.”
Aladdin hade aldrig hört talas om någon farbror. Men mannen gav honom nya kläder och söta kakor, och Aladdins mamma blev så glad att hon inte frågade något. Den främmande mannen var i själva verket en trollkarl. Och han ville ha Aladdins hjälp med något som han inte klarade själv.
Han tog med Aladdin ut i bergen. Där tände han en liten eld och kastade något pulver i den. Marken skakade, och en stor sten kom fram med en ring av mässing i.
”Under stenen finns en grotta”, sa trollkarlen. ”Gå ner dit. Rör ingenting förrän du kommer till en gammal lampa. Ta den och ge den till mig.” Han satte en ring på Aladdins finger. ”Den ska skydda dig.”
Aladdin gick nerför trappan. Grottan var full av träd, och på träden hängde frukter av ädelstenar, röda och gröna och blå, som lyste i mörkret. Längst in stod lampan. Den var gammal och dammig. Aladdin stoppade in den under skjortan och fyllde fickorna med glittrande frukter.
”Ge mig lampan!” ropade trollkarlen nerför trappan.
”Hjälp mig upp först”, sa Aladdin. ”Mina fickor är så tunga.”
”Lampan först!” ropade trollkarlen. Och när Aladdin inte ville blev han så arg att han sa ett trollord. Stenen gled för hålet. Och Aladdin satt i mörkret.
Han satt där länge. Till slut knäppte han händerna och råkade gnida på ringen. Genast stod en liten ande framför honom, med en röst som en klocka.
”Jag är ringens ande”, sa den. ”Vad önskar du?”
”Hem”, sa Aladdin.
Och så stod han i sin mammas kök.
Nästa dag fanns det ingen mat. ”Jag säljer den gamla lampan”, sa hans mamma. ”Men låt mig putsa den lite först.”
Hon gned den med en trasa. Köket fylldes av rök. Och ur röken växte en jättestor ande fram, så lång att huvudet slog i taket.
”Jag är lampans ande”, mullrade han. ”Den som har lampan är min herre. Vad önskar ni?”
Aladdins mamma svimmade nästan. Men Aladdin bad bara om mat. Och genast stod bordet fullt av silverfat med ris och frukt och honungskakor.
Aladdin och hans mamma var försiktiga med lampan. De önskade sig bara lite i taget. Men en dag såg Aladdin sultanens dotter, prinsessan Badr, rida genom staden. Hon var den vackraste flicka han någonsin hade sett. Hon skrattade åt en liten fågel som satt på hennes häst, och Aladdin kunde inte tänka på något annat resten av dagen.
Han gned lampan. Anden gav honom fyrtio fat av guld, fyllda med ädelstenar, och fyrtio tjänare som bar dem. Aladdins mamma bar gåvorna upp till sultanen.
Sultanen sa ja. Och prinsessan sa också ja, för hon tyckte att Aladdin hade snälla ögon. På en enda natt byggde anden ett slott med tjugofyra fönster, och de flyttade in och var lyckliga.
Men trollkarlen hade hört talas om det. Han förstod genast att Aladdin hade lampan. Han klädde ut sig till köpman och gick genom gatorna med en korg full av blanka, nya lampor.
”Nya lampor mot gamla!” ropade han. ”Nya lampor mot gamla!”
Prinsessan visste ingenting om den gamla lampan på hyllan. Hon tyckte att det var ett bra byte, och hon bytte.
Den natten gned trollkarlen lampan. Och anden, som måste lyda den som hade lampan, lyfte hela slottet med prinsessan i upp i luften och bar det långt bort till ett land på andra sidan öknen.
Nästa morgon var slottet borta. Aladdin stod på den tomma platsen. Då kom han ihåg ringen. Han gned den.
”För mig till prinsessan”, sa han.
Och så stod han i hennes rum, långt borta. Prinsessan flög om halsen på honom. Tillsammans gjorde de upp en plan. På kvällen hällde prinsessan ett sömnpulver i trollkarlens kopp. Han drack den och gäspade och somnade djupt med lampan i bältet. Aladdin tog den försiktigt och gned den.
”Bär slottet hem”, sa han. ”Och bär trollkarlen ut till en öde ö i havet, där han kan sova ut och aldrig mer reta någon.”
Anden gjorde det. På morgonen stod slottet på sin plats igen, och alla klockor i staden ringde.
Aladdin tog väl hand om lampan resten av livet. Han önskade sig inte särskilt mycket. Men han gav bröd till alla fattiga i staden, för han mindes väl hur det var att vara hungrig.
I slottet med de tjugofyra fönstren sover prinsessan Badr och Aladdin i kväll, du, och på hyllan står en gammal, dammig lampa som ingen får byta bort. Långt ute på en öde ö snarkar en trollkarl under en palm. God natt.
