Det var en gång en älvkung som bodde inne i Älvhögen med sina sju döttrar, och en natt skulle han få mycket förnämt besök.
Älvhögen var en gammal, rund kulle ute på heden, och på dagen såg den bara ut som en kulle med gräs och ljung. Men på natten lyfte den sig på fyra röda pelare, och då kunde man se att det lyste där inne.
Några ödlor sprang över en sten i månskenet. De pratade, för de visste alltid allt.
”Vad det bullrar och stökar i den gamla älvhögen”, sa den ena ödlan. ”Jag har inte fått en blund i ögonen på två nätter.”
”Det är någon där inne som ska få främmande”, sa den andra. ”De har putsat upp sig till fest.”
Och det stämde. Den gamla älvjungfrun som skötte huset hade bråttom. Hon gick omkring med ihålig rygg, för sådana är älvjungfrur. Står man bakom dem är de ihåliga som ett degtråg. Hon putsade och sopade och satte blommor i alla vrår.
”Nattskärran ska flyga ut med inbjudningarna”, sa hon. ”Till havsmannen och hans döttrar. Till tomtarna. Och till det gamla trollet från Dovrefjäll och hans två söner.”
För älvkungens gäst kom ända från Norge. Det var trollet från Dovre. Han hade aldrig varit gift, men nu ville han gärna hitta en fru. Och hans två söner skulle också ha var sin. Älvkungen hade sju döttrar. Kanske kunde det bli bröllop.
Ute på mossen dansade älvorna i sina slöjor av månsken och dimma. Inne i högen stod bordet dukat. Där fanns grodägg i glasskålar och champinjonsås och sallad av andmat. Där fanns ett stort fat med is från mossen, och hela salen var upphängd med glänsande lysmaskar som lyste.
Så kom de. Det gamla Dovretrollet kom ridande med sina två söner. Det gamla trollet hade en krona av frusen is, prydd med polerade grankottar, och han hade björnskinn om sig och stora stövlar. Sönerna var bara om halsen och brydde sig inte om någonting, för de var mycket starka.
”Är det här en kulle?” sa den yngste sonen och pekade på Älvhögen. ”Hemma i Norge kallar vi det ett hål.”
”Pojkar”, sa det gamla trollet. ”Uppför er ordentligt.”
De satte sig till bords. Sönerna lade upp benen på bordet och åt med fingrarna. Det gamla trollet däremot var en riktigt fin herre. Han berättade om Norges fjäll och forsar, om laxen som hoppar uppför vattenfallen och om norrskenet. Älvkungen lyssnade med glädje.
Sedan skulle döttrarna visa vad de kunde.
Den första dansade så lätt att hon nästan inte rörde golvet. Den andra kunde göra sig osynlig. Den tredje kunde laga mat. Den fjärde spelade på en stor guldharpa, så att alla fick lust att dansa. Den femte tyckte om allt som var grönt. Den sjätte kunde sjunga om allt som var vackert i världen.
Den sjunde och yngsta kunde berätta sagor. Så många hon ville. Hon kunde berätta en saga för varje finger hon hade.
”Det är ju den allra härligaste av dem”, sa det gamla trollet. ”Henne vill jag ha. Då kan hon berätta sagor för mig på vintern, när fjället är täckt av snö och vi sitter vid elden. Då går de långa nätterna så fort.”
Den yngsta älvan rodnade och nickade. Hon tyckte om det gamla trollet som kunde berätta om norrsken och forsar.
”Och era söner?” frågade älvkungen.
Men sönerna var inte intresserade av att gifta sig. De hade ätit alldeles för mycket godsaker, och nu ville de ut och springa. Så de sprang ut över heden, ropande och glada, och lekte med vinden hela natten.
Det gamla trollet skakade på huvudet och skrattade. ”De är unga”, sa han. ”De ska få springa lite till.”
Så firades förlovningen. Älvorna dansade ute på mossen, och det gamla trollet dansade med den yngsta dottern, så att krona och kottar klirrade. Och när tuppen gol och solen började gå upp sjönk Älvhögen ner på marken igen och såg bara ut som en grön kulle med ljung på.
Ödlorna tittade på varandra.
”Vad var det jag sa?” sa den ena. ”Det var fest.”
”Jag tyckte om det gamla trollet”, sa den andra. ”Han hade fint uppförande.”
Älvhögen är bara en grön kulle på heden i natt, du, men där inne sitter den yngsta älvan och övar på sagor till den långa norska vintern. Ute på heden springer två unga troll ikapp med vinden, och ödlorna ligger på sin sten och viskar. God natt.
