Det var en gång en vallpojke som hette Kresten, och han vaktade byns får uppe på backen.
Det var ett viktigt arbete. Det sa alla. Men det var också ett väldigt långsamt arbete. Fåren gick omkring och tuggade gräs. Sedan tuggade de lite till. En fjäril flög förbi. Ett får bräkte. Och det var allt.
Innan han gick dit upp första dagen hade gamle Pål från smedjan sagt till honom:
”Om vargen kommer ropar du så högt du kan. Då kommer vi allihop. Men du ropar bara om den är där.”
En förmiddag hade Kresten så tråkigt att han inte stod ut. Så han ställde sig på en sten och ropade:
”Vargen kommer! Vargen kommer!”
Nere i byn släppte folk allt de hade i händerna. De grep krattor och kvastar och grytlock och sprang uppför backen så fort de kunde. Och där satt Kresten på stenen och skrattade.
”Det finns ingen varg”, sa han. ”Jag ville bara se hur fort ni kunde springa.”
Folk stod och flåsade. Pål tittade länge på honom. Sedan gick de ner igen utan att säga något.
Dagen därpå hade han tråkigt igen. Och han gjorde det igen. Och igen kom de springande, ännu fortare. Och igen satt han och skrattade.
Den här gången blev de arga. ”Vi har potatis som ska tas upp”, sa en kvinna. ”Vi kan inte springa hit upp varje gång du har tråkigt.”
Nästa morgon, tidigt, medan daggen fortfarande låg på gräset, hörde Kresten en kvist knäckas borta i skogsbrynet. Han tittade upp. Två gula ögon tittade tillbaka. En grå, mager varg stod mellan träden och tittade på fåren.
”Vargen kommer!” ropade Kresten. ”Vargen kommer! Nu är det på riktigt!”
Nere i byn lyfte folk på huvudet. Sedan skakade de på det och fortsatte med potatisen.
Kresten ropade igen. Ingen kom.
Då sprang han. Han sprang nerför backen så fort benen bar honom, rakt in i smedjan där Pål stod vid städet.
”Den är där”, sa han. Han kunde knappt andas. ”Jag ljuger inte. Jag lovade att ropa när den var där. Den är där nu.”
Pål tittade på honom. Han kunde se att han menade det. Han tog ner två stora grytlock från väggen och gav Kresten det ena.
Sedan sprang de uppför backen tillsammans, och efter dem kom hela byn, med krattor och kvastar och hinkar. De förde ett sådant oväsen att det hördes ända bort till grannbyn. Vargen tittade på dem. Sedan vände den och travade in i skogen, med svansen rakt ut bakom sig, och den kom inte tillbaka den sommaren.
Fåren stod i en klump mitt på backen. Kresten räknade dem. Alla var där.
På kvällen satt han vid elden i byn. Det var ingen som skällde. Pål räckte honom bara en skål soppa och satte sig bredvid honom.
”I morgon”, sa Kresten, ”ropar jag bara om den är där.”
”Det vet jag”, sa Pål.
Uppe på backen ligger fåren och sover i en tät, ullvit klump under stjärnorna, du, och nere i byn hänger två bucklade grytlock på väggen i smedjan igen. Kresten ska upp till fåren i morgon bitti, och i fickan har han ett brett grässtrå, för Pål har visat honom hur man visslar på det när dagen blir lång. God natt.