Långt ute på en grön äng, där blommorna doftade och fjärilarna dansade i luften, vaktade en liten herdepojke sin fårhjord. Han älskade att leka och hitta på bus, men ibland blev dagen lite lång när fåren bara tuggade och inte gjorde något spännande.
En dag, medan solen sken varmt, fick pojken en idé. Han tog ett djupt andetag och ropade allt vad han kunde:
”Vargen kommer! Vargen kommer!”
Nere i byn hörde folk ropet. De tog sina räfsor och kvastar och sprang uppför backen för att hjälpa till.
Men när de kom fram satt herdepojken bara och skrattade.
”Haha! Det finns ingen varg! Jag ville bara se hur snabbt ni kunde springa!”
Bönderna skakade på huvudet. ”Så där får du inte skämta, lilla vän,” sa en gammal man. ”En dag kan vargen faktiskt komma.”
Men pojken skrattade bara och vinkade hej då medan folk gick tillbaka till sitt arbete.
Dagen efter började pojken ha tråkigt igen. Han tänkte på hur roligt det hade varit att se alla komma springande.
Så han tog ett djupt andetag och ropade ännu högre:
”Vargen kommer! Vargen kommer!”
Än en gång tog byborna sina redskap och skyndade sig uppför backen.
Men igen satt pojken bara och skrattade. ”Ni sprang ännu snabbare den här gången!”
Nu blev bönderna arga. ”Vi kan inte springa hit upp varje gång du vill skoja!” sa en kvinna.
De gick tillbaka, och pojken kände sig lite tom inombords, även om han hade skrattat.
Nästa morgon, precis när solen höll på att gå upp, hörde pojken ett märkligt ljud från skogsbrynet.
Knak… knak…
Han tittade upp – och fick syn på två gula ögon som stirrade på honom.
Det var en riktig varg! Och den smög sig långsamt fram mot fåren!
Pojken hoppade upp och ropade allt vad han kunde:
”VARGEN KOMMER! VARGEN KOMMER! HJÄLP!”
Men nere i byn skakade folk på huvudet.
”Det är bara hans lek igen,” sa en man.
”Vi springer inte upp den här gången,” sa en annan.
Pojken ropade om och om igen, men ingen kom.
Pojken visste inte vad han skulle göra. Han kunde inte stoppa vargen ensam!
Men så kom han ihåg något: Folk hjälper dem de kan lita på.
Så i stället för att fortsätta ropa sprang han allt vad han kunde ner till byn. Hans ansikte var allvarligt, och han flåsade efter luft.
”Vargen… Jag ljög förut, men den här gången är det sant! Hjälp mig, snälla!”
Byborna tittade på varandra. De kunde se att han menade det den här gången.
Utan att tveka tog de sina redskap och följde med honom uppför backen. Tillsammans jagade de bort vargen, och de räddade fåren.
Den kvällen satt pojken vid elden och tittade skamset ner.
”Jag trodde att det var roligt att skoja, men nu vet jag att sanningen är viktigare,” sa han tyst.
En gammal man nickade. ”Om man ljuger för skoj skull kommer ingen att tro på en när det verkligen gäller.”
Från den dagen vaktade pojken sina får utan att ropa falskt alarm. Och när han någon sällsynt gång berättade en historia var det alltid en sann en – för han visste att det var så man fick folk att lyssna.
Snipp snapp snut, nu sover alla tryggt därute.
