Det var en gång en ung triceratops som hette Tore. Han hade tre horn, två långa ovanför ögonen och ett kort på nosen, och en stor, rund sköld av ben bakom huvudet som var lite för stor för honom än så länge. Han bodde i en flock med sin mamma, sin lillasyster och tjugo andra triceratopsar.
Tore var inte rädd för mycket. Han var inte rädd för åska. Han var inte rädd för mörker. Men han var rädd för floden.
Den var bred och brun och strömmade fort, och varje år, när regntiden var över och gräset på den här sidan var uppätet, gick flocken över den. På andra sidan fanns det nytt, grönt gräs. Det visste alla.
Förra året hade Tore varit så liten att mamma hade gått precis bredvid honom hela vägen, så att han kunde trycka sig mot hennes sida. I år var han för stor för det. I år skulle han gå själv.
”Du bottnar hela vägen”, sa mamma. ”Det är inte djupt. Det är bara strömmen. Gå snett, med huvudet mot strömmen, och sätt ner fötterna ordentligt. Och stanna inte mitt i.”
Flocken gick ner till stranden. De stora gick först. Vattnet skummade runt deras ben. De gick långsamt, men de gick.
Tore stod vid kanten. Vattnet var kallt mot tårna. Han tog ett steg. Strömmen tog tag i hans ben. Han tog ett steg till.
Bakom sig hörde han ett ljud. Det var hans lillasyster. Hon stod uppe på stranden och pep. Hon var bara hälften så stor som han. Hon skulle gå bredvid mamma. Men mamma var redan ute i vattnet med de andra, och hon hade inte sett att lillasystern hade blivit stående.
Tore tittade på floden. Han tittade på lillasystern. Hans hjärta bultade så hårt att han kunde känna det i hornen.
Sedan gick han tillbaka.
”Kom”, sa han. ”Du går på min vänstra sida. Då tar jag strömmen.”
Lillasystern tryckte sig mot honom. Och så gick de ut i vattnet tillsammans.
Strömmen träffade Tore. Den träffade honom, inte henne, för han gick på den sidan som vattnet kom ifrån. Han satte ner fötterna ordentligt. Ett steg. Ett steg till. Han gick snett med huvudet mot strömmen, som mamma hade sagt. Han stannade inte.
Mitt i floden gick vattnet ända upp till hans mage. Lillasystern pep. Tore brummade så djupt han kunde, precis som mamma brukade. Det var ett sådant ljud som sa: Jag är här.
Och sedan blev det grundare. Och sedan var de framme.
Mamma stod på andra stranden. Hon hade vänt sig om och sett dem. Hon kom springande ner i vattnet och fram till dem, och hon puffade på Tore med sin stora sköld. Det var ingen hård puff. Det var en stolt puff.
Den kvällen betade flocken i det nya, gröna gräset. Lillasystern sov tätt intill Tores sida, inte mammas.
Tore sover i det höga gräset nu, du, med sin lillasyster inkrupen under skölden. Floden strömmar bakom dem i mörkret, brun och snabb. Han har gått över den, och nu är den inte farlig längre. God natt.
