Det var en gång en valp som hette Kvick. Han var brun med en vit socka på ena frambenet, och hans öron var för stora för hans huvud, så att de flaxade när han sprang.
I åtta veckor hade han bott i en korg med sin mamma och fem syskon. Där var det alltid varmt. Där fanns det alltid någon att ligga tätt intill. Och där fanns det alltid ett ljud: hjärtan som slog och magar som kurrade och någon som snarkade lite.
I dag hade han kommit hem till Alma.
Alma var sex och hade önskat sig en hund ända sedan hon var fyra. Hon hade gjort i ordning allting. En korg bredvid sin säng. En vattenskål med hans namn på. Ett gosedjur som pep när man bet i det.
Kvick tyckte att det var ett fint hem. Han nosade i alla hörn. Han kissade bara en gång på mattan.
Men när lampan släcktes blev det tyst. Alldeles för tyst.
Inga hjärtan. Inga magar. Inget snarkande.
Kvick pep. Först lågt. Sedan högre.
Alma satte sig upp i sängen. Hon tittade ner i korgen. Valpen såg väldigt liten ut i den stora korgen.
”Han saknar sin mamma”, viskade hon.
Pappa kom in på strumplästen. Han satte sig på golvet vid korgen och funderade.
”Vad luktar han?” frågade han.
Alma lutade sig ner och nosade på Kvick. ”Hund”, sa hon. ”Och lite mjölk.”
”Och vad luktade korgen hos hans mamma?”
Alma tänkte. Sedan hoppade hon ur sängen och hämtade något från stolen. Det var den gamla sjalen som hon hade haft med sig när de hämtade Kvick. Den hade legat i korgen hos hans mamma hela eftermiddagen medan Alma lekte med honom.
Hon lade den i korgen. Kvick nosade. Han nosade igen. Sedan borrade han in nosen i den och blev tyst.
”Och så fattas det något varmt”, sa pappa. Han gick ut i köket och kom tillbaka med en värmeflaska som han hade fyllt med ljummet vatten. Han lindade in den i en kökshandduk och lade den under sjalen, så att den var lika stor som en syster eller en bror.
Kvick kröp ända in till den. Han lade ner huvudet. De stora öronen föll ut åt sidorna.
Men han darrade fortfarande lite.
”Han kan inte höra någon”, sa Alma.
”Låt honom höra dig då”, sa pappa.
Alma lade sig i sin säng igen, så nära kanten hon kunde, och lät handen hänga ner i korgen. Hon andades. Långsamt in. Långsamt ut. Så högt att det hördes.
In. Ut. In. Ut.
Kvick lyfte ena örat. Han lyssnade. Sedan suckade han en lång, darrig valpsuck, och hans lilla mage började gå upp och ner i samma takt som hennes.
In. Ut.
Han slickade hennes hand en gång. Sedan sov han.
Alma fortsatte en stund till, för säkerhets skull. In. Ut. Sedan somnade hon också, med handen fortfarande hängande över kanten.
Prova själv: långsamt in och långsamt ut. Kanske finns det en liten valp någonstans som andas tillsammans med dig i natt. God natt.
