Det var en gång en katt som bodde i en gammal väderkvarn, och han var den klokaste katten i hela landet.
Kvarnen tillhörde en mjölnare som hade tre söner. En dag blev mjölnaren för trött för att bära de tunga mjölsäckarna uppför trappan. Så han delade upp det han ägde mellan sina söner och flyttade in hos sin syster i staden, där det fanns en bänk framför huset och inga trappor alls.
Den äldste sonen fick kvarnen. Den mellerste fick åsnan som drog mjölvagnen. Och den yngste, som hette Didrik, fick katten.
Didrik satte sig på trappsteget och tittade på katten.
”Vad i all världen ska jag göra med en katt?” sa han. ”Mina bröder kan mala mjöl och köra vagn. Jag kan klia dig bakom öronen.”
Katten satte sig bredvid honom och slickade en tass.
”Ge mig ett par stövlar och en väska”, sa katten. ”Så ska du få se att jag är värd mer än både en kvarn och en åsna.”
Didrik blev så förvånad över att höra katten prata att han gjorde som den sa. Han använde sina sista mynt till ett par små, mjuka läderstövlar hos skomakaren och letade fram en gammal tygväska. Katten drog på sig stövlarna, satte en hatt med en fjäder på huvudet och gick ut genom dörren på två ben, som om han aldrig hade gjort något annat.
Katten gick ut i skogen. Han kände till alla ställen. Där de gula kantarellerna växte under bokarna. Där de vilda hallonen hängde tyngst. Där bina hade sitt bo i ett ihåligt träd och gärna delade med sig av lite honung till en artig katt. Han fyllde väskan och gick raka vägen upp till kungens slott.
”Jag kommer med en gåva från min husbonde, markisen av Carabas”, sa han till vakten och bugade så att fjädern sopade golvet.
Markisen av Carabas var ett namn som katten själv hade hittat på. Det lät fint. Och kungen, som älskade kantareller, blev mycket glad.
Veckan därpå kom katten igen. Med hallon. Veckan efter med honung. Varje gång var det från markisen av Carabas. Till sist var kungen mycket nyfiken på att träffa den vänlige markisen.
En dag hörde katten att kungen skulle åka en tur längs floden i sin vagn tillsammans med sin dotter, prinsessan. Han sprang hem till Didrik.
”Gör precis som jag säger”, sa katten. ”Ta av dig kläderna och gå ut i floden, just där vattnet är grunt och stilla. Och stanna där tills jag ropar.”
Didrik förstod ingenting. Men han gjorde det. Han stod i det grunda vattnet upp till knäna, och katten gömde hans gamla, lappade kläder under en sten.
När kungens vagn kom hoppade katten ut på vägen och viftade med hatten.
”Hjälp!” ropade han. ”Markisen av Carabas var ute och badade, och någon har tagit hans kläder!”
Kungen lät vagnen stanna. Han skickade genast en tjänare tillbaka till slottet efter en fin dräkt. Och när Didrik kom upp ur vattnet i en blå rock med silverknappar såg han så stilig ut att prinsessan inte kunde slita blicken från honom.
”Åk med oss”, sa kungen.
Medan de åkte sprang katten före. Han sprang ut över fälten där bönderna skördade.
”När kungen frågar vem fälten tillhör”, sa katten till dem, ”så ska ni säga att de tillhör markisen av Carabas.”
För fälten tillhörde egentligen ett stort och grovt troll som bodde i ett slott uppe på kullen. Han var så grov att bönderna aldrig vågade säga nej till honom. Så när kungen kom förbi och frågade svarade de allihop:
”Markisen av Carabas.”
Kungen nickade nöjt.
Under tiden hade katten kommit upp till trollets slott. Han knackade på och bugade djupt.
”Jag har hört”, sa katten, ”att du kan förvandla dig till vad som helst. Det kan jag inte tro.”
Trollet skrattade så att fönstren skallrade. Och så förvandlade han sig till ett lejon. Ett jättelikt lejon med en man som en buske, som röt rakt in i ansiktet på katten.
Katten hoppade upp på ett skåp. Han darrade. Men han tog sig samman.
”Det var flott”, sa han. ”Men ett lejon är ju stort. Det är lätt att vara stor när man är ett troll. Jag tror inte att du kan bli liten. Så liten som en mus.”
”Äsch”, sa trollet. Och så stod det en liten grå mus på golvet.
Katten hoppade ner från skåpet och satte en tekopp över den. Klonk.
”Släpp ut mig!” pep musen inne under koppen.
”Det ska jag”, sa katten. ”När du har lovat mig två saker. Att du flyttar upp i bergen, där du inte kan skrämma någon. Och att bönderna får behålla sina fält.”
Musen funderade länge. Det var väldigt mörkt inne under koppen.
”Jag lovar”, pep den.
Katten lyfte på koppen. Musen blev ett troll igen, och trollet tog sin rock och sin hatt och traskade ut ur slottet och upp mot bergen, medan han muttrade för sig själv. Där uppe hittade han en stor grotta med utsikt, där ingen orkade reta honom och där han kunde ryta så mycket han ville. Det var han faktiskt ganska nöjd med.
Precis när han hade försvunnit körde kungens vagn upp framför slottet. Katten stod i dörren.
”Välkommen till markisen av Carabas slott”, sa han.
Kungen blev mycket imponerad. Prinsessan tittade på Didrik och Didrik på prinsessan, och i den blå rocken med silverknappar vågade han till sist berätta sanningen för henne: att han egentligen hette Didrik och var son till en mjölnare. Prinsessan skrattade. Hon tyckte att Didrik var ett mycket bättre namn än Carabas.
Till våren höll de bröllop. Mjölnaren kom från staden och satt på första raden, och båda bröderna kom med mjölvagnen och åsnan. Bönderna fick tillbaka sina fält. Och katten fick en mjuk stol i solen vid slottets största fönster.
Han tog aldrig av sig stövlarna. Bara på kvällarna.
Ett par små, mjuka läderstövlar står prydligt bredvid varandra under slottets största fönster nu, du. Ovanför, i den mjuka stolen, ligger katten som fick allting att ordna sig, hopkrupen med svansen runt tassarna, och han spinner så att det hörs ända ut i korridoren. God natt.
