Det var en gång en liten älva som hette Vingblom, och hon var inte större än en tumme.
Hon bodde i en gammal ek längst bort på en åker. Hon hade ett hem i ett hål i barken, hon hade vingar som liknade två tunna genomskinliga kronblad, och hon hade en farmor som berättade historier.
Farmors bästa historia handlade om det gömda slottet.
”Någonstans i eken”, sa hon, ”hänger det slott. Runda gröna slott som växer fram av sig själva. Och i varenda slott bor det en enda invånare, i en liten kammare längst in i mitten, som ingen kan komma in i.”
”Har du sett dem?” frågade Vingblom.
”När man är gammal har man sett det mesta”, sa farmor. ”Men man måste hitta dem själv. Det är det roliga.”
Så Vingblom letade.
Hon flög upp i toppen av eken och tittade ut över åkern. Inget slott. Hon flög ner till rötterna och tittade in i alla hålen. Inget slott. Hon flög runt stammen tre gånger och tittade på ovansidan av vartenda blad hon kunde hitta.
Först sent på eftermiddagen, när hon var trött och satte sig att vila på undersidan av ett blad, fick hon syn på det.
Det hängde precis bredvid henne. Det var runt som en kula och lika stort som ett körsbär. Det var grönt, med små röda prickar, slätt och blankt. Det satt fast på bladets mittnerv, som om det hade vuxit ut ur den.
Vingblom lade örat mot det. Inget ljud. Hon knackade försiktigt. Inget svar.
Hon flög hem och hämtade farmor.
”Det är ett galläpple”, sa farmor och nickade. ”Det är ett av slotten.”
Hon berättade. På sommaren kommer det en liten svart insekt, en gallstekel. Den är inte större än ett riskorn. Den lägger ett ägg i bladet. Och sedan händer det märkliga: Bladet börjar växa runt ägget och gör en kula. Det är galläpplet. Längst in i mitten finns en liten kammare, och där bor larven som kommer ut ur ägget. Den äter av väggarna inifrån och blir större, och den är helt i säkerhet medan den växer.
”Vem bygger slottet?” frågade Vingblom. ”Larven eller trädet?”
”Båda två”, sa farmor. ”Det är det som är så konstigt.”
”Kan vi titta in?”
”Nej”, sa farmor. ”Då förstör vi det. Vi väntar.”
De väntade. Resten av sommaren flög Vingblom förbi slottet varje morgon och sa god morgon till det. Det blev större och rödare. På hösten blev det brunt.
En dag i oktober hade det ett litet runt hål i sidan. Inte större än ett knappnålshuvud. Invånaren hade flyttat ut.
Vingblom satte sig vid hålet och tittade in. Därinne var det tomt och mörkt, och mitt i låg den lilla kammaren där någon hade bott hela sommaren.
Farmor hade rätt. Det hängde många slott i eken. Resten av hösten hittade Vingblom tio, sedan tjugo, sedan fler än hon kunde räkna.
Om du en dag hittar ett litet brunt galläpple med ett hål i, så är det ett av slotten där invånaren har flyttat ut. Vingblom har ett av dem liggande bredvid sig i sitt hål i barken, och hon sover med vingarna hopvikta medan eken susar över henne. God natt.
