Det var en gång en flicka som hette Molly, och hon var en liten häxa. Inte en farlig häxa. En häxa som fortfarande gick på häxförskolan och bara kunde tre trollformler: en för att få blommor att växa, en för att hitta sina strumpor och en för att göra bubblor i badvattnet. Ändå kallade alla henne Magiska Molly.
Molly bodde med sin mamma i ett snett hus vid skogen. Och i det sneda huset fanns ett kvastskåp.
Det var bara ett helt vanligt skåp under trappan, där kvastarna stod. Mammas kvast, Mollys lilla kvast, en kratta och en gammal, sliten kvast som var så gammal att ingen använde den längre. Hon hette Sopelina.
En natt vaknade Molly av ett ljud. Duns. Sedan tyst. Sedan duns igen. Det kom nerifrån trappan.
Hon smög ner. Ljudet kom från kvastskåpet.
Hon öppnade dörren. Alldeles tyst.
Inne i kvastskåpet svävade kvastarna. Mammas kvast flög i en liten cirkel uppe under taket. Mollys kvast flög efter den. Krattan hängde stilla i luften och tittade på. Och nere på golvet, med borsten darrande, stod Sopelina.
”Vad gör ni?” viskade Molly.
Kvastarna frös. Sedan sjönk de långsamt ner och ställde sig mot väggen, som om de aldrig hade rört sig.
Molly satte sig på knä framför Sopelina. ”Kan du inte flyga?”
Sopelina skakade på borsten.
Molly kände till historien. Mamma hade berättat den. För många år sedan, när Sopelina var mormors kvast, hade hon flugit in i en pil mitt i ett oväder. Mormor hade inte skadat sig, men Sopelina hade tappat hälften av sina strån. Sedan dess hade hon inte flugit en centimeter.
”De andra övar med dig”, sa Molly långsamt. ”På natten. Så att ingen ser det.”
Mammas kvast nickade med skaftet.
Molly tänkte. Sedan gick hon upp och väckte mamma. Hon ville inte flyga på natten utan mamma. Det var den viktigaste regeln i huset.
Mamma kom ner i morgonrock och tittade på kvastskåpet. Sedan log hon.
”Vi tar med henne ut i trädgården”, sa hon. ”Lågt och långsamt. Jag går bredvid.”
De bar ut Sopelina i månskenet. Gräset var blött. Molly satte sig försiktigt på henne, med fötterna ända nere vid marken.
”Du bestämmer”, viskade hon till Sopelina. ”Vi ska inte högt. Bara en liten liten bit.”
Först stod hon bara. Sedan rörde hon sig en liten liten bit. Sopelina lyfte. Tio centimeter. Tjugo. Mollys tår strök över grässtråna.
De flög genom trädgården. Förbi äppelträdet. Förbi rabatten med Mollys blommor. Långsamt, som en båt på stilla vatten. Mamma gick bredvid hela vägen och höll en hand alldeles under kvastskaftet.
Vid häcken stannade Sopelina och sjönk ner. Hennes borst darrade inte längre.
”Det räcker för i natt”, sa mamma.
De bar in henne igen. Mammas kvast och Mollys kvast och krattan stod och väntade i kvastskåpet. När Sopelina kom in böjde de sig alla lite framåt.
Kvastskåpets dörr är stängd i natt, du. Sopelina står längst in vid väggen med sina halva strån, och bredvid henne står Mollys lilla kvast och stöttar henne. I morgon flyger de till äppelträdet. God natt.
