Det var en gång en leopard som bodde på den stora, gula slätten i Afrika, och på den tiden hade han inga fläckar alls.
Det var för mycket, mycket länge sedan, i början av allting. Slätten var sandfärgad och gul och brun, så långt ögat nådde. Gräset var gult. Stenarna var gula. Till och med buskarna var gula. Och alla djuren som bodde där var också gula och sandfärgade. Giraffen var gul. Zebran var gul. Antilopen var gul. Och leoparden var gulast av dem alla, gul som en katt som har legat för länge i solen.
Leoparden och hans gode vän, den gamle babianen, tyckte allra bäst om att leka kurragömma. Och på den gula slätten var leoparden bra på det. Han lade sig bara ner i det gula gräset, och då kunde ingen se honom. Han hoppade upp framför giraffen och ropade: ”Hittad!” Och han hoppade upp framför zebran och ropade: ”Bu!”
Giraffen och zebran började bli ordentligt trötta på det.
”Vi kan aldrig gömma oss för honom”, sa zebran.
”Vi flyttar”, sa giraffen. ”In i skogen.”
Så de flyttade. In i den stora, mörka skogen, där solen bara föll ner genom bladen i små fläckar och ränder. Där stod de länge, länge, i ljus och skugga. Och med tiden, medan de stod där, hände något. Giraffen fick fläckar, stora och bruna, precis som skuggorna av bladen. Zebran fick ränder, svarta och vita, precis som skuggorna av grenarna. Och när de stod stilla mellan träden kunde man nästan inte se dem.
Leoparden väntade på slätten. Ingen kom förbi. Han gäspade. Han hade tråkigt.
”Vart har de allihop tagit vägen?” frågade han babianen.
”De har gått in i skogen”, sa babianen, som var klokast på hela slätten. ”Och de har bytt färg. Det borde du också göra.”
Leoparden och babianen gick in i skogen. Det var mörkt och ljust på samma gång, fullt av fläckar och ränder. Leoparden kunde känna lukten av giraffen. Han kunde höra zebran. Men han kunde inte se dem.
”Var är ni?” ropade han.
”Här!” fnissade zebran alldeles bredvid honom. Leoparden vände på huvudet. Han såg bara ränder av ljus och skugga.
”Det är inte rättvist”, sa leoparden. ”Nu kan jag inte hitta er. Men ni kan hitta mig. Jag lyser ju alldeles gult här inne.”
Giraffen klev fram ur skuggorna och log. ”Då måste du också få ett mönster”, sa hon.
Babianen hade gått och ätit mogna, svarta bär. Fingertopparna var alldeles svarta och kladdiga av bärsaft.
”Stå still”, sa han till leoparden.
Så satte babianen ihop sina fem fingertoppar och tryckte dem mot leopardens päls. En gång. Och så igen. Och så igen, över hela honom. Där han tryckte blev det små svarta märken, fem och fem i en liten klunga. Över ryggen, över sidorna, nerför benen och ända ut på svansen.
Leoparden tittade på sig själv. ”Fläckar”, sa han.
”Rosetter”, sa babianen. ”Det är finare.”
Leoparden gick in under träden och lade sig på en gren. Solen föll ner genom bladen, och fläckarna i hans päls blandades med skuggorna. Giraffen letade efter honom och kunde inte se honom. Zebran letade efter honom och kunde inte se honom.
”Vart har han tagit vägen?” sa zebran.
”Här!” sa leoparden och hoppade ner. Och så skrattade de allihop.
Sedan den dagen har giraffen haft fläckar, zebran haft ränder och leoparden haft små svarta klungor av fingeravtryck över hela pälsen. Om du tittar noga på en bild av en leopard kan du se det. Fem små prickar som sitter tätt ihop, precis som när en babian trycker fingrarna mot pälsen.
Uppe på en gren i skogen sover leoparden i natt, du, med sina fläckar som liknar skuggor. Och nere mellan träden sover giraffen och zebran, och ingen kan se dem. I morgon ska de leka kurragömma igen, och nu kan alla gömma sig lika bra. God natt.
